Askel Sovinthoon festivaali och kyrkans förlåt

Föreställningen av Tornedalsteatern Ajatuspaikka - Tankens plats visades i tre omgångar och helgen innehöll mycket musik med konsert och kultur i olika former blandat med kunskapsspridande pass. Tillsammans blev evenemangen en nyckel till att samtala och mötas kring det tornedalska, kvänska och lantalaisiska.

Under söndagen firades gudstjänst, öppen för alla. Medan andra undanbedes besvära sig med deltagande på Askel Sovinthoon festivaali. I ett öppet brev skrev Met Nuoret till Sveriges regering och kulturminister Parisa Liljestrand. I Luleå berättar ordförande Karin Keisu för minoritet.se mer om detta.

– Sveriges regering är inte här idag, vi tackade nej till att de skulle ge sin ursäkt i samband med gudstjänsten. Anledningen till det är att staten inte varit speciellt närvarande i processen, vi har skapat och utformat rummet med Svenska kyrkan och när regeringen ville komma och be om ursäkt ville de komma till ett dukat bord utan att göra någonting för att få be om ursäkt just här.

Keisu som tillsammans med styrelsen deltagit på flertalet samråd och samtal med kyrkans representanter fortsätter:

– Vi har önskat ett möte i närtid men det svar vi fått är att kulturministern inte vill ha ett möte just nu.

Karin Keisu tillägger:

– Vi bjöd in regeringen att delta på gudstjänsten och komma och lyssna. Det ska ha varit en tjänsteperson här och lyssnat.

Det allmänna intresset för festivalen var stort, i alla fall att döma genom att workshopen i näverslöjd var fullbokad precis som föremålsvisningen som Norrbottens Museum bjudit in till på tema Tornedalen. Även vid föreläsningarna har fler sittplatser fått tas fram under pågående föreläsning. Första festivaldagens tidiga kunskapsfrukost hade 90 anmälda deltagare informerar Ida Pelli, handläggare på Länsstyrelsen i Norrbotten.

– Det var svårt att bedöma hur stort intresset skulle bli och det har överträffat våra förväntningar, vilket är väldigt glädjande och visar på hur viktigt det här arbetet är, säger hon.

De tre festivaldagarna avslutades med gudstjänsten Askel Sovinthoon i Luleå Domkyrka för att fira men också för att be om ursäkt – utan att kräva förlåtelse. Met Nuoret och lokala konstnärer som Ida Isak Westerberg och Lena Ylipää dekorerade domkyrkan innan gudstjänsten. Trasmattor, kökssoffa, gungstol och vävar samt konstverk klädde koret. Hela kyrkorummet var utformat efter tornedalsk tematik.

– Språket och tonerna har fått klinga, men även konst och kläder skapar ett rum för den tornedalska identiteten och att där få ge ursäkten – det blev väldigt fint, kommenterar pispa/biskop Åsa Nyström vid Luleå stift.

– Vi vill ta steg tillsammans härifrån, fortsätter hon och betonar att hon inte vill föregå arbetsgruppens tankar och uttryck framåt. Samtalen fortsätter mellan minoriteten och Svenska kyrkan.

Genom gudstjänsten informerades församlingen om arbetsstugorna i Norrbotten. De fanns i hög koncentration i Tornedalen. De fanns i omkring 50 år och över 5500 barn separerades från sina familjer för att gå på arbetsstugan. Fattigdom och lång skolväg kunde motivera att barn hamnade där. Det finns personer som levt hela livet utan att berätta om vad de har varit med om. Kärstin Lampa var 50 år innan hennes pappa Tyko Lampa berättade för henne att han också hade vistats på arbetsstuga. Skuld och skam har följt generationer.

Barnen förbjöds att prata meänkieli i arbetsstugan, det berättar flertalet före detta elever om. Någon vittnar om en fantastisk tid i arbetsstugans omsorg medan andra om förnedring, misshandel och misär.

– I skolan pratade vi svenska och första året gick jag utan att kunna ett ord, berättar Tyko genom en skrift som hans dotter läste upp på gudstjänsten.

– Finska fick vi prata i smyg på arbetsstugan. Om man talade finska fick man en örfil och gå till sängs fastän klockan var fem och man inte hade hunnit äta middag, fortsätter Tykos egna ord om hans vistelse i arbetsstugan i Tärendö.

Berättelsen framfördes inför en så gott som fullsatt kyrka. Tårarna rann på gudstjänstdeltagare som på Tyko, dottern Kärstin och ärkebiskopen Martin Modéus.

Svenska kyrkan bad om ursäkt genom ett brev formulerat av ärkebiskopen och biskop Åsa Nyström vid Luleå stift. Men först framfördes deras ursäkt på meänkieli genom stiftsadjunkt Ritvaelsa Seppälä.

– Monessa perheessä tuska ja häpeä oon estänheet oman kielen ja kulttuurin viemistä etheenpäin jälkipolvile. (I många familjer har smärtan och skammen påverkat möjligheterna att föra sitt eget språk och sin kultur vidare till nästa generation).

Fanny Eriksson, ledamot i Met Nuoret, berättar om sorgen att inte kunna läsa psalmerna på meänkieli.

– Men det var vackert att få höra vårt språk.

Ordförande Karin Keisu och Fanny har tillsammans med flera ledamöter, konstnärer och andra dekorerat domkyrkan med anledning av gudstjänsten. En bastulav har byggts och ställts i entrén med rana och andra föremål som bidrog till att skapa en känsla av tornedalen.

– Vi är samlade i det tornedalska köket. Domkyrkan får nu vara ett kök, en plats att mötas i runt bordet i ögonhöjd, säger biskop Åsa Nyström när hon välkomnar församlingen efter att kyrkklockorna och den efterföljande musiken med dragspel, fiol, gitarr, piano och sång har slutat ljuda.

Svenska kyrkans ursäktsbrev osar medvetenhet om att ursäkten kommer för sent, i vissa fall.

– Tällä kirhjeelä met halvama ilmasta meän antheeksipyyön siittä, ko kirkko petti sinut, joka kärsit työtuvassa ollessa. Tämän antheeksipyyön kautta met kans toivoma kunnioitusta niile, jokka kärsit mutta ei ennää ole elossa. (Med detta brev vill vi uttrycka vår ursäkt för att kyrkan svek dig som for illa under din vistelse på arbetsstugan. Genom ursäkten önskar vi också att hedra minnet av dem som drabbats men som inte finns kvar i livet).

Gudstjänsten pågick i närmare 1h och 30 minuter med musiknummer, psalmer och böner – i försoningens tecken med sikte på upprättelse.

– Upprättelse är en personlig process som är olika lång för alla, säger Lisbeth Hotti som arbetar med minoritetsfrågor inom Svenska kyrkan.

Met Nuoret fortsätter reflektionen över statens frånvaro i förhållande till de minskande minoritetsanslagen.

– Jag tycker att staten visar att de inte tar det här på allvar, vi har en försoningsprocess med staten men den känns inte försonande utan det är nästan motsatsen för att man inte satsar tillräckligt med medel och man har inte upprättat någon handlingsplan för hur man ska vidare i processen. Det handlar om vårt språk, vår kultur och historia och att skapa en framtid för den unga generationen. Vi vill att Sveriges regering ska ha en nära dialog med oss och bestämma hur man ska gå vidare med försoningen nu. Än så länge känns det som att de vägrar att lyssna på vad vi behöver.

Mellan år 2024 och 2025 har regeringens budget med minoritetsmedel gått från 207 mkr till 157 mkr.

– Det här drabbar alla minoriteter. Man behöver tillsätta tillräckliga medel. Annars kan inte språk och kultur överleva. Det känns fruktansvärt att anslagen sänks. Jag är ummikko och har inte lärt mig meänkieli och som vuxen är det ännu svårare att ta tillbaka och lära sig ett språk – speciellt när det inte finns utbildningar eller utbildade lärare heller.

Vice ordförande för Met Nuoret, Fanny Eriksson, avrundar intervjun och vänder sig direkt till staten.

– Vi är redo att gå framåt, är ni?

LINNEA HUHTA