”Kolten känns som ett skydd, en rustning mot majoritetsvärldens värderingar”

 –Kolten känns som ett skydd, en rustning mot majoritetsvärldens väderingar. Jag känner styrka och med den visar jag: jag/vi samer är här. Det är otroligt identitetsstärkande att bära kolt –jag känner mig fin, vacker och stark i den.

Numera tar hon varje chans att klä sig i kolt som oftast bärs vid högtidliga tillfällen när man förväntas vara fin, men under många år fanns kolten och det samiska mest någonstans där i bakgrunden.

–Jag är inte någon som har förlorat mitt samiska ursprung och tagit tillbaka det, min mamma har alltid varit noga med att vi är samer.  Min mamma kommer från en litet ort utanför Borgafjäll och jag var där varje sommar fram till tonåren. Som liten var det jätteroligt att vara i vistet och det bästa jag visste var att mala kaffe, men ju äldre jag blev, desto roligare var det att stanna kvar i stan.

Hon föddes i Kiruna, men flyttade till Stockholm vid 9 års ålder. Som liten bar hon kolt i Kiruna och hon har bara positiva minnen kopplat till det, till exempel när hon och kompisen skulle gå på barnkalas. Barndomens kolt var kusinens avlagda och hittades maläten i en garderob för några år sedan och gick inte att rädda. Som äldre började hon använda sin mammas kolt vid högtidliga tillfällen som Samefolkets dag.

Sedan ett antal år ägnar Anna-Kari Kroik en stor del av sin vakna tid åt samiska frågor i bland annat Stockholms sameförening. Det är där vi möts, i föreningslokalen på Södermalm, bland renfällar, dockor klädda i koltar och konst med samiska motiv.

–För mig går det inte att vara same på halvtid. Det finns de som söker sitt ursprung, med fokus på kolten men det är viktigt att förstå att det också är smärtsamt att vara same. Jag älskar att ha kolten på mig, men med den kommer också en längre historia och det behöver en vara beredd på.

Kolten i blått i tunt ylletyg med gröna och röda band som Anna-Kari bär är sydsamisk. Hon sydde den själv i höstas på en av sameförenings populära koltkurser. Två intensivhelger tog det, men då hade hon också viss vana eftersom hon sydde sina egna kläder på gymnasiet. Efter det har Anna-Kari sytt en och en halv kolt till.

–Kragen var så svår att sy, det svåraste var att få till V:et i kragen. Jag kan säga att huden i mina fingrar har ändrat karaktär efter att ha jobbat så mycket med formpress. Numera får jag russinfingrar väldigt lätt, säger hon och håller upp sina fingrar.

Att sy ärmarna var också svårt eftersom kolten har så kallade sydsamiska ärmar där sömmen är sned. Mössa och bältet med tvinnade läderremmar har hon också gjort själv, men barmklädet med mönster av tenntråd är sytt av annan person. Bälte och barmkläde ska ha rätt färger och mönstret Anna-Kari bär är ett vanligt mönster i sydsamiskt område och detsamma som hennes mormor bar.

–Jag har sällan känt mig så nära släkten som när jag sydde kolten. Trots att ingen i familjen kunde lära mig, har jag gjort det här själv med Anna-Stina Svakkos stöd. Att nu ha kunskap, både om familj och om traditioner – det känns större än själva kolten.

Hon har hållit sig nära släkttraditionen i koltens utseende, till exempel skiftade hennes mamma banden på koltens nederkant vid giftermål, vilket Anna-Kari också har gjort, men varje släkt kan ha sin egen ordning och egna detaljer, förklarar hon.

–Jag har inte behövt leta bilder, jag kan till exempel googla fram bilder på min mormor, mamma och mina mostrar, men jag önskar att jag hade sett fler bilder av min mormors kolt. V:et i hennes krage saknade spets och jag trodde bara att det blivit fel eller att hon inte hade orkat sy hela kragen, men det visade sig att det skulle vara så.

För dem som inte vet något om sin släkts kolttradition behöver man börja med att fråga de släktingar som kanske är i livet. Det finns släkter som har bränt sina koltar och utplånat en hel samisk släkthistoria för att man inte ville kännas vid det samiska. För dem kan det vara svårare att ta sig an uppgiften med en ny kolt.

 –Det finns en hel del koltpoliser där ute som menar att koltens utseende, material och tygmönster, inte kan ändras och jag håller med till viss del. Man representerar sitt område i Sápmi och sin familj, man ska göra sin läxa innan man syr sin första kolt, sen kan man eventuellt ändra detaljer, menar Anna-Kari som trots det inte är så sträng i praktiken. Hemma i garderoben hänger en kolt med ett afrikanskt tyg i gult och hon plockar ofta ut delar från kolten eller andra samiska attribut som hon använder separat, till exempel har ett par svarta byxor fått ylleband i nederkant.

För dagen bär Anna-Kari inga skoband, de passar inte till näbbskorna med snörning, men hon hämtar sin mormors gamla skoband från ryggsäcken och visar.

–Jag fick de här skobanden av min moster, kort därefter gick hon bort. Jag är så glad för de här, säger hon och visar att den gröna delen av bandet har ett särskilt sick-sack mönster som både är ovanligt och svårt att göra.

I Stockholm är det för det mesta positivt att bära kolt, det är många frågor och en nyfikenhet.

–Ibland kan det bli lite ”apan i bur”, men jag älskar när barn kommer fram och frågar. Det är ett privilegium att vara same i Stockholm, säger hon och påpekar att hon inte har haft kolten på sig så mycket i det egentliga Sápmi, men minns ett tillfälle på en bensinmack efter ett kalas där bemötandet kändes obehagligt.

–För mig är att vara same att vara i en kamp nästan hela tiden. Kolten representerar något, min familj för andra samer, men också en historia om en minoritet i förhållande till majoriteten. Kolten har ett jättestarkt symbolvärde och är starkt kopplad till den samiska identiteten.

KARIN SKOGLUND