Malmö museum uppmärksammar räddningsaktionen de vita bussarna

–Utställningen väcker ett större engagemang än en vanlig utställning eftersom den bygger på en händelse från vår och Europas historia – och den innehåller allt, det är ett verkligt drama, det är liv och död, dilemman och mod. Intresset och efterfrågan på utställningen är stor, berättar Samuel Thelin, utställningsproducent på Malmö museum.

Det är tredje gången utställningen visas. Grundmaterialet är detsamma, men presentationen annorlunda. Enskildas levnadsöden berättas i bild och text på stora ljuslådor och golvet är täckt av en karta över koncentrationslägerplatserna som berördes av räddningsaktionen.

Besökaren får möta bland annat Sofia Brezezinska, rom som skiljdes från sin familj i Auschwitz och räddades till Sverige från lägret i Ravensbrück och Nadine Hwang från en kinesisk diplomatfamilj som fängslades och fördes till Ravensbrück.

När andra världskriget var i sitt slutskede försökte Norges och Danmarks exilregeringar påverka svenska myndigheter att rädda norrmän och danskar. Att ta sig in i Nazityskland med svensk militär var otänkbart, valet föll på Svenska Röda Korset som neutral aktör. Vice ordförande Folke Bernadotte hade det rätta nätverket med högt uppsatta personer i Europa, vilket var avgörande och utan Heinrich Himmlers godkännande, en av Hitlers närmaste män, hade räddningsaktionen inte varit möjligt. Allt skedde bakom ryggen på Hitler som då befann sig i sin bunker i Berlin. Det som först var tänkt som en räddningsinsats endast för skandinaver utvecklades till något större. Himmler gav sitt godkännande att Svenska Röda Korset även fick evakuera andra nationaliteter, bland annat från Ravensbrück där umbärandena var större och flyktingarna var i sämre kondition.

–Det är en historisk händelse som har berört så många och fortfarande berör många. Jag får flera samtal varje månad från personer över hela världen som har släktingar och vill veta vad det var som hände på den tiden.

Vita bussaktionen omfattade cirka 15 000 evakuerade och pågick under 1945. Av de räddade var cirka 4000 judar och 2 romer. Många var politiska fångar. Ernst Fischer dåvarande chef för Malmö museum, tog det modiga beslutet att göra museet till flyktingförläggning. Totalt bodde cirka 2000 personer, många från Polen, Frankrike, Nederländerna på museet från slutet av april till början av oktober 1945.

–Vi har en viktig berättelse som berör och som är och autentisk. Den utspelades här på museet i Malmö och det har en extra tyngd, säger Samuel Thelin.

2015 fick han uppdraget att uppmärksamma människor på flykt och Malmö museum som flyktingförläggning under några månader 1945. Det var då 70 år sedan andra världskriget tog slut. Samma år donerades också en av de vita bussarna till Malmö museum som sedan dess står i en glasmonter utanför museet.

Hur var tiden för flyktingarna på museet?

–Det var en karantänanläggning med beväpnade vakter utanför. Man tog ner utställningarna på museet, la ut madrasser på golvet och flyktingarna fick lakan av papper. Utedass byggdes på gården eftersom flyktingarna inte fick använda vattentoaletterna för risk för smittspridning. De tvättades och avlusades med DDT som inte ansågs farligt på den tiden.

Hela Malmö berördes på olika sätt av flyktingmottagandet. Flyktingar evakuerades också till idrottsanläggningar och nöjespalats i staden och ett tillfälligt epidemisjukhus upprättades i en skola. Samuel Thelin berättar till exempel att rektorer var upprörda över att skolor tvingades stänga mitt i examenstider, men nyfikenheten var också stor bland Malmöbor som kom till museet och ville få en glimt av nykomlingarna, men eftersom flyktingarna var i karantän sattes stängsel upp runt museet.

Hur var den allmänna opinionen för flyktingmottagandet?

–Det fanns en lättnad och en glädje att hjälpa till. Sverige hade vetat om det stora lidandet och nu fanns möjligheten att kunna göra något.

Många flyktingar bodde på museet en kortare tid och skickades sedan vidare till andra flyktingförläggningar runt om i landet. Flertalet av dem från Västeuropa åkte tillbaka hem efter krigets slut, medan flertalet från Östeuropa ofta stannade kvar.

Totalt räddades 28 olika nationaliteter av cirka 50 000 flyktingar som kom till Sverige under 1945, men det var inte bara flyktingarna som kom att påverkas utan även de som deltog i räddningsaktionerna och flyktingmottagandet. Svenska värnpliktiga körde de vita bussarna. I utställningen finns bland annat körjournal och vittnesmål från busschauffören Sven Nilsson och museiintendenten Karin Landergren Blomqvist som tillfälligt fick lägga sina arbetsuppgifter åt sidan för att arbeta med flyktingmottagandet.

Hon dokumenterade mottagandet i en bok som ligger till grund för utställningen liksom filmen Vittnesbördet gjord vid ankomsten av de vita bussarna i Malmö samt filmen Hoppets hamn. I utställningen visas flera av museets egna arkivfoton av fotografen Karl Werner Gullers. 2015 gjorde museet också ett upprop i Sydsvenska Dagbladet för att samla in berättelser och vittnesmål som idag utgör ett viktigt källmaterial.

Till utställningen finns ett digitalt fördjupningsmaterial om de vita bussarna. Utöver samarbetet med Sveriges museum om Förintelsen, samarbetar Malmö museum för fjärde året i rad med elever på St. Petri gymnasium i Malmö som har gjort kortfilmer baserade på studieresor till koncentrationsläger i Polen.

–Filmerna ger ett viktigt tidsdokument hur unga ser på mänskliga rättigheter och demokrati. Utställningen, filmerna och fördjupningsmaterialet är ett bra pedagogiskt koncept tillsammans, säger Samuel Thelin.

KARIN SKOGLUND