”Skammen som funnits är nästan helt borta”

Ali Jonasson, författare, föreläsare och själv sverigefinne har stridit för minoriteters rättigheter i många år, men han menar att han inte varit aktiv bara för att vara aktiv, utan att det har kommit ur reella behov.

–Min son fick inte modersmålsundervisning i finska i Botkyrka som vi bodde i då. Som sverigefinne tvingas man till engagemang eller att vara en eldsjäl – om man orkar. Ibland blir jag bitter, ibland glad som när jag tog strid och lyckades, som i exemplet i Botkyrka. när de ändrade sitt beslut. Engagemanget har helt enkelt blivit en del av mig.

Även de personliga erfarenheterna har bidragit.

–Jag fick till exempel inte lära mig finska på grund av att BVC avrådde från tvåspråkighet och jag fick ingen hemspråksundervisning i skolan. Jag har också egna erfarenheter av språkförbud från skolan och arbetsplatser.

Är det någon som kan reflektera över vad 25 år av minoritetspolitik betytt för den sverigefinska minoriteten är det Ali Jonasson. I Finnkampen berättar han den sverigefinska historien i Sverige och väver samtidigt in sin egen berättelse.

–Jag skrev boken till mitt 15-åriga jag. Jag såg en lucka, det fanns ett behov och det behövdes någon som skriver om oss – dessutom brinner jag för folkbildningen.

Han backar bandet till tiden innan erkännandet som nationell minoritet kom. Själva begreppet sverigefinnar började etableras från 1980-talet och framåt, men med tiden blev minoriteten mer och mer osynlig i media i jämförelse med perioden av arbetskraftsinvandring på 1960-1970-talen.  I början av 1990-talet lades finska klasser ner och 1992 önskade sverigefinska organisationer bli erkända som en nationell minoritet. 1994 deklarerade regeringen i en skrivelse att det finska språket är ett inhemskt språk och har en särställning i Sverige, men förslagen på åtgärder medförde inga särskilda rättigheter.

–Det dröjde cirka 10 år innan det började hända saker då det kom en typ av sverigefinsk kulturrenässans bland andra generationens sverigefinnar. Det synkade bra med tiden, det var personer födda på 1980-talet, artister, författare, kulturarbetare och aktivister som började reflektera över sin identitet och som kanske själva hade fått barn och funderade på om de skulle föra vidare det finska språket.

Boomen av sverigefinska artister, festivaler och andra kulturevenemang kom runt 2007–2009. Medvinden fortsatte 2011 med priset ”Årets sverigefinne” instiftat av Sveriges radio finska. 2013 blev sverigefinnarnas dag den 24 februari en officiell flaggdag och 2014 antogs den sverigefinska flaggan.

Hur ser du på situationen för sverigefinnars rättigheter idag?

–Det händer positiva grejer, studieförbund och andra som anordnar kurser i finska berättar att det finns en stor efterfrågan på att lära sig och ta tillbaka språket – språkkurserna är fulla. Det finns också ljusglimtar som till exempel Verbal förlag som ger ut böcker på finska och om sverigefinnar. Sverigefinsk kultur i det offentliga blomstrar, men politiskt ser det inte så bra ut, menar Ali som anser att Sverige har misslyckats med minoritetspolitiken.

–Lagen är tandlös, det finns ingen tillsyn och inga påföljder om man inte följer lagen. Europarådet har upprepade gånger kommit med rekommendationer att till exempel utöka undervisningstiden och införa språk som diskrimineringsgrund, men Europarådets påpekanden tas inte hänsyn till.

Han tycker också att det var ett misstag att lägga ner de finska klasserna i grundskolan på 1990-talet och att det finns en fientlighet mot flerspråkighet i dagens politiska klimat. Själv får han ofta frågan: kommer finskan överleva i Sverige?

–Jag svarar alltid att finska språket kommer att leva vidare i Sverige, men jag vet egentligen inte vad jag ska tro. Även om vi är många som skulle vilja föra språket vidare, kan vi inte för vi kan finska för dåligt. Språket behöver revitaliseras och vi kan börja med att följa lagen och ge språket ett starkare skydd.

Ali Jonasson menar att det finns en uppgivenhet bland sverigefinnar trots minoritetspolitikens utveckling de senaste 25 åren.

–Över lag har minoritetspolitiken varit positivt, men jag tror att många sverigefinnar tycker att minoritetslagen och rättigheterna verkade mer omfattande än vad de faktiskt resulterade i.

Han frågar sig själv om de aktiva sverigefinska dagarna är över. På 1970-80-talen fanns sverigefinska aktivister, politisk lobbying och sverigefinnar demonstrerade.

–Idag är sverigefinska civilsamhället en viktig aktör och samordnare i kommunerna gör ett fantastiskt jobb, men det är stor genomströmning av personal och tjänsten som samordnare är ofta lite av en slasktratt.

Vad tror du om framtiden för sverigefinnars och nationella minoriteters rättigheter?

–Där i början av 2000-talet kändes det som om saker kunde hända, nu handlar det om att försvara det vi har och allt beror på hur politiken utvecklar sig i Sverige och världen. Man ska inte tro att man som sverigefinne är fredad. Så fort det går dåligt är det minoriteterna man går åt eller om det saknas pengar är det minoriteternas medel man drar in på. Det har gått upp och ner genom historien.

Ali Jonasson åker runt i Sverige och föreläser om Finnkampen och varje gång kommer första och andra generationens sverigefinnar fram till honom för en pratstund

–Det blir alltid samtal efteråt om rasism och oförrätter, om erfarenheter som sverigefinne, de vill gärna berätta. Boken har blivit något att samlas kring för att bearbeta händelser, om det så handlar om språkbytesprocesser, rasism i tvättstugan eller förslitningsskador i industrin.

Som ett sätt att bearbeta och få upprättelse tycker han att det behövs en finsk sannings- och försoningskommission, en sådan skulle ge tyngd till de sverigefinska rättigheterna.

–Historiska oförrätter är hemska i sig, men tystanden och okunskapen att de har skett är nästan lika hemska, att de inte blir erkända.

Han vill inte hålla med om att ”det är inne att vara finne”, ett uttryck han menar har hängt med länge, men det finns en stor skillnad från tidigare, då det var skämmigt att tala finska och vara sverigefinne.

– Skammen som funnits är nästan helt borta. Helt plötsligt vågar och kan man deklarera sin finskhet utåt. Jag kan se på min son som är 9 år att han har noll skam. Jag minns när jag var i hans ålder, jag förnekade att jag var sverigefinne och kunde känna sekundärskam när någon talade finska. Till och med idag kan jag komma på mig själv när jag talar finska offentligt – skammen sitter så djupt.

KARIN SKOGLUND