Artiklar
Lena Kroik. Foto: Privat

Ny avhandling om samer och livets slut

Det finns ingen särskilt utformad vård för samer vid livets slut och det saknas kunskaper om vilka behov, värderingar och prioriteringar som är betydelsefulla. 

I avhandlingen Samer och livets slut. Kunskap om traditioner för att utveckla framtidens vård undersöker Lena Kroik vad samer själva tycker är viktigt.
– Samer vill vara i en miljö som upplevs som trygg och det är nära släkt och familj. Språket är också centralt, även för dem som inte talar samiska. Att få höra sitt hjärtas språk genom tal, jojk och musik är viktigt.

Lena Kroik är distriktssköterska på Glesbygdmedicinskt centrum i Storuman. Under fem år var hon doktorand för forskningsprogrammet DöBra som bedrivs vid Umeå Universitet och på Karolinska Institutet i Stockholm. I maj i år blev hennes avhandling klar.

Hur var det jobba med ett ämne som döden under så många år?

– Det var jobbigt på olika sätt. Min handledare dog plötsligt och även mina föräldrar under denna tid. Men trots att det var tufft stundtals, kom avhandlingen att handla mer om stärkande faktorer som kulturella uttryck, än själva vården vid livets slut.

Hon var osäker på hur hon skulle hon närma sig informanterna med ett ämne som det inte talas så mycket om, men det visade sig inte vara ett problem.
– Det förvånade mig att samer talade så öppet om andlighet som omfattade både kristendom och äldre samisk tro. Några önskade att dö ute, att inte bli hittade eller att det skulle gå fort.

Totalt intervjuade Lena Kroik och forskarteamet 82 personer, främst samer genom individuella intervjuer, rundabordssamtal, samtal på fjället och intervjuer med hjälp av DöBra-kortleken.

DöBra-kortleken kommer från USA och är översatt och anpassad efter svenska förhållanden. Den innehåller 37 påståenden om behov och prioriteringar vid vård i livets slut, som att inte känna ångest, att få dö hemma eller att ha ordning på sin ekonomi.
– Jag fick ta del av annorlunda berättelser med hjälp av kortleken, till exempel att samer ville planera för renhjordens överlevnad för att på så sätt själva leva vidare genom sitt renmärke.

Fältarbetet tog också sin utgångspunkt i arkeologi. Samer i Jämtlands län fick reflektera kring livets slut på plats i ett landskap av samiska lämningar. Hon beskriver det som en del av en urfolksmetodik, att vara i den faktiska miljön och göra något praktiskt tillsammans. Platser i landskapet i relation till djur, människor och till årstidernas växlingar, mer än till kalendertid, visade sig ha en stor betydelse för samer.

Lena Kroik menar att det finns ett specifikt samiskt synsätt på livets slut som omfattar samiska traditioner och kultur. Hon nämner som exempel en typ av samiskt varningssystem som går i arv och som handlar om att undvika döden.
– Samer får tidigt lära sig att akta sig för vatten, för eld, att inte frysa ihjäl eller skada sig.

Karin Rensberg Ripa är numera pensionär, men arbetade i många som nationell samordnare för samiska frågor i Svenska kyrkan och senare för Härjedalens kommun. Hon minns när hon som barn petade i elden i torvkåtan.
– Petar man i elden föds renkalven blind, fick man höra. Det fanns också en farlig gubbe vid vattnet man skulle akta sig för – de vuxna ville ju inte att vi barn skulle drunkna. Förmaningarna handlade om att livet är en gåva och det gäller att vara rädd om det, förklarar hon.

Genom åren har hon kommit i kontakt med döden, både som same själv och i tjänsten.
– Det samiska språket har gått som en röd tråd genom önskemålen samer haft genom åren. Till begravningar ville många ha en samisk präst och en särskild psalm eller bibeltext på samiska.

Det är också naturligt att familj och vänner finns på plats vid livets slutskede, berättar hon.
– Min mamma dog hemma, det var helt självklart att det skulle vara så. Det kom många släktingar och vänner för att vara vid hennes sida.

Karins mor hade även ombesörjt den samiska maten innan sin död. Hon sparade renkött i frysen som skulle kokas till köttsoppan på minnesstunden.

Lena Kroiks uppfattning efter alla intervjuer är att vården vid livets slut ändå fungerar ganska bra för dem som har en stark familj, sämre är det för de personer som saknar det nätverket. En funktion som framträdde tydligt i forskningen var vikten av brobyggare mellan det samiska folket och majoritetssamhället, ofta en person som kan båda språken.
– Det kan vara en jurist, en sjuksköterska eller någon annan. Den samiska brobyggarrollen kan vara aktuell även för andra livsområden och är intressant att forska vidare på.

KARIN SKOGLUND

 

Sidan uppdaterad 2023-09-26