Inte identitet utan livsstil – så kan unga bli intresserade av skogsfinskheten
Ättlingar till skogsfinnar har blivit ingifta i kungafamiljen och promenerat på månen – ändå är få av dagens unga intresserade av skogsfinskheten. Den gängse bilden av dem som mest brinner för skogsfinnarnas kultur är pensionärer och släktforskare. Men om man ser skogsfinskheten som en livsstils, istället för identitetsfråga kan eventuellt fler unga bli intresserade.
Det är naturligt att man blir intresserad av sina rötter med åldern. Längtan efter att knyta an till sina ursprung brukar vakna först när livet ger perspektiv och man börjar söka en djupare förståelse för sitt sammanhang.
Därför är det inte märkligt att det knappast syns några unga engagerade i det skogsfinska. Inga rockband, tiktokkare eller tv-kändisar verkar ha upptäckt Gottlunds dagböcker eller Matti Mörtbergs anteckningar. Medelåldern hos dem som värnar det skogsfinska kulturarvet är fortsatt hög.
Niclas Persson Tenhuinen, ordförande för den nybildade Skogsfinska riksorganisationen, medger att det är minst sagt utmanande att få unga att se rökpörtar som något coolt.
– Vi har försökt. Vi har gjort allt från tipspromenader till små vandringsleder med skogsfinskt tema till guidade turer på Finnskogen till barnkonstutställningar med Finnskogen som tema, säger Persson Tenhuinen.
Skogsfinnarna är inte ensamma: den bristande deltagandegraden bland unga verkar vara något som präglar även det sverigefinska föreningslivet och civilsamhället i stort. Hembygdsföreningar har inte heller lätt att rekrytera unga medlemmar.
Även de offentliga förebilderna för skogsfinnar brukar vara äldre personer, gärna manliga: Björn Skifs, Sven-Göran Eriksson, Nils Lofgren, Tage Erlander, Olof Palme, Kris Kristofferson, Dan Andersson – eller Buzz Aldrin, den andre mannen på månen vars farfars farfars farfar var en värmländsk hammarsmed.
Eller så är de kungliga, som prins Daniel eller prinsessan Estelle – kanske inte vad den vanliga människan identifierar sig med.
Eller är de rent av lite icke-förebilder, som kulturmannen Lasse Åberg som i sin omtalade sommarprat hos Sveriges Radio i förra året inte ansåg sina skogsfinska rötter vara något att vara stolt över.
Skogsfinnar kallar sig alltså dagens ättlingar till de nybyggare som kom framför allt från Savolax, i det som då var det finska Sverige, där de livnärt sig på svedjebruk. Skogsfinnarna bosatte sig framför allt i Värmland, Västmanland och Dalarna. För dagens skogsfinnar brukar det vara en bra bit bort i släktträdet.
Under de senaste fem åren har det dock skrivits ett par kandidatuppsatser om skogsfinnar vid olika universitet och högskolor.
Madelene Tönnberg skrev sin kandidatuppsats vid Stockholms universitet om den skogsfinska matkulturen och konstaterade att ”skrädmjöl och nävgröt är verkligen någonting som skapar känslor och engagemang hos människor som kommer från Värmland”. Hon ser potential i skogsfinnarnas matkultur och argumenterar för att matkulturarvet utgör en viktig beståndsdel för den regionala identiteten.
Josefin Björkqvist vid Karlstads universitet och Sarah Ekman vid Södertörns högskola skrev 2023 om den skogsfinska kulturen i svenska arkiv. Björkqvist jämförde folklivsforskarna Carl Axel Gottlunds och Albrekt Segerstedts kartläggningsmetoder i Finnbygderna och beskrev hur de förhöll sig till ”det finska”. Ekman undersökte vilka spår av skogsfinnar som finns i Sveriges digitala och digitaliserade arkiv idag.
Martin Ringmar, som lämnade in sin uppsats om värmlandsfinskan vid Uppsala universitet i år, skriver mer skeptiskt att dagens ”skogsfinska rörelse” är ”en sorts minneskultur som vårdar ett antal byggnader (rökpörten m.m.), serverar några speciella maträtter (mutti/motti, nävgröt), utropar en finnskogsrepublik i Norge varje sommar sedan 1970, hissar en egen flagga sedan 2022 och driver några muséer, främst Torsby finnskogscentrum och Norsk skogfinsk museum, men det är oklart hur många som vill räkna sig till gruppen skogsfinnar. Vad gäller språket konstaterar Ringmar: ”Det har förvisso hänt att språk återuppstått ifrån de döda – hebreiska är det mest kända exemplet – men ingenting tyder på att denna lott väntar värmlandsfinskan, även om den är förhållandevis väldokumenterad och det därmed vore möjligt att återuppliva den”.
Samtidigt verkar det hända saker i Norge, där skogsfinnar utgör en nationell minoritet. Till exempel har en ung sångare Stine Bogsveen från Trysilområdet, inspirerad av sina skogsfinska rötter, publicerat musikvideor på YouTube – där hon dock bara har tiotals prenumeranter än så länge. Nyligen publicerade forskaren Miriam Aurora Hammeren Pedersen dikten Sanatuul (”Ordvind”), skriven på värmlandsfinska, i tidskriften Finn-Kultur (2/2024), skogsfinnarnas röstbärare sedan 1976.
Enligt Niclas Persson Tenhuinen behöver man inte vara historiskt intresserad för att låta sig hänföras av den skogsfinska världen.
– Det finns många ingångar: mystiken, svart- eller vitkonsten, myterna och sägnerna, berättartraditionen. Skogsfinskheten kan erbjuda en upplevelse: efter att ha gått på sjutorpsvandringen, sett svedjeråg eller ha ätit motti och fläsk kan man delta i en berättarkväll i någon rökstuga eller bada rökbastu, föreslår Persson Tenhuinen.
Kanske då istället för att koppla frågan om skogsfinskhet till identitet och släkthistoria försöka se den som en livstilsfråga? Konsten av att leva långsamt – slow living – eller nära naturen, ekologiskt och hållbart skulle kunna attrahera även unga som söker ett sätt att så att säga leva mer på mindre. Även utifrån betraktat kan the Forest Finns’ lifestyle ha potential, när det inte kopplas med historiens orättvisor eller språkförlust i släktens historia.
Visst är även Niclas Persson Tenhuinen själv historieintresserad och har släktforskat. Han tog sitt andra efternamn Tenhuinen – ett typiskt skogsfinskt efternamn med i före ändelsen ”nen” – 2018 och bär sin t-shirt TENHUINEN med stolthet. Senast har han skrivit en bok om finska familjer och deras släktnamn i Östmark på 1820-talet.
Även Niclas Persson Tenhuinen upptäckte sin egen skogsfinska historia när han skulle skriva en B-uppsats i historia vid Uppsala universitet 1986.
– Det var min handledare som föreslog att jag skulle besöka Richard Broberg, som då var förstearkivarien på Uppsala landsmålsarkiv. Han påpekade att både jag och Broberg kommer från Östmark, så han skulle kunna hjälpa mig att hitta ett tema.
Broberg föreslog att Persson Tenhuinen, som då hette bara Persson, skulle skriva om finsk inflyttning till norra Värmland – vilket han tackade nej till. När han dock några år senare började släktforska i samma veva som Torsby Finnkulturcentrum – hans senare arbetsplats på 1990-och 2000-talet – slog upp sina portar, öppnades en ny värld för honom.
– Upptäckten av skogsfinskhet har blivit en oerhört viktig del av min identitet och gett mig en plats i världen, säger han.
MAARIT JAAKKOLA
