"Visorna är släktklenoder"

I den stora trävillan i en liten småländsk by går Ralf Novak Rosengren mellan köket, matsalen och sovrummet. Där visar han priset som står på en hylla. Ett träd i guld, som väger flera kilo.
- Jag grät så jag inte kunde andas när jag fick det. Det var överväldigande, säger han.

Priset delades ut på Folk- och Världsmusikgalan 2013 och Ralf blev Årets traditionsbärare för sitt arbete med att dokumentera och framföra resandefolkets visor. Bland annat jobbade han i 20 år för att samla musiken i boken ”Romanifolkets visor”. Något sådant har aldrig tidigare gjorts och Ralf är stolt över vad han åstadkommit. Nu kan alla se att svensk musikkultur fått ett stort bidrag från resandefolket.
- Vi har betytt så mycket för den svenska folkmusiken men aldrig fått ett erkännande. Men i och med att jag vann priset så har vi det.

Under de hundratals år som resandefolket funnits i Sverige har deras musik bidragit till den svenska folkmusiken, men många gånger utan att det uppmärksammats. Det finns framgångsrika resandemusiker, som Calle Jularbo till exempel, som aldrig pratade öppet om sin bakgrund. Många sånger har betraktats som ”svenska” fast de varit skrivna av resande, eller så står det bara ”okänd tattare” som kompositör i visarkiven.

Det var ändå inte det som fick Ralf att börja med boken, utan hans egen personliga musikbana. Med en släkt full av musiker låg det nära till hands att välja samma yrke och redan som åttaåring blev han trummis i ett punkband. Han berättar att bara ett par av hans barndomsvänner lever idag, och säger att han själv skulle ha varit antingen död eller suttit i fängelse om han inte hade haft musiken. För när vännerna gick hemma och var sysslolösa, hamnade i gäng och kriminalitet, turnerade Ralf med sitt punkband.
Han ler och berättar att man hade tre val när man bodde i Halmstad på 80-talet.
- När jag växte upp skulle man antingen vara syntare, punkare eller hårdrockare. Jag var punkare. Då tyckte jag de gamla visorna var öken.

Resandefolkets musik började inte locka honom förrän  i tonåren. Då upptäckte han att de gamla sångerna höll på att gå förlorade, eftersom yngre resande inte lärde de sig utantill, så som generationer av resande tidigare gjort. Eftersom resandefolkets musik och kultur bygger på muntligt berättande är den skör, om ingen minns det, så försvinner det. Ralf bestämde sig för att försöka dokumentera visorna för eftervärlden.
När han ska svara på hur resandefolkets musik låter i Sverige säger han att det snarare är ett speciellt sorts utövande, än att den låter på ett visst vis.  
- Man berättar med inlevelse, inte bara ”åh älskling du lämnade mig” lite glättigt, utan man lever sig verkligen in i det.

För resandefolket är musiken viktig och fungerar som släktklenoder, säger Ralf. Många känner till visor som en äldre släkting alltid sjöng och då måste visan föras vidare och sjungas på precis samma sätt. Själv har Ralf idag lämnat punken och spelar istället sina egna versioner av resandemusiken.

En klassisk klyscha om romer och resande är att de sjunger och spelar. Kan det spä på fördomarna att du lyfter fram musiken så mycket som du gör?

- Det är just det som är det roliga, folk tappar hakan när jag spelar. De har en uppfattning om hur det ska låta, men sedan kommer de fram och säger att ”det här var ju ingen zigensk musik?” Så det bryter fördomarna och det är jätteskönt!   

Ralf berättar att de flesta tror att romsk musik ska låta som Balkanmusik, med mycket fioler och ett ökande tempo. I själva verket är mycket av vår svenska folkmusik gjord av resande. Med musiken som hjälp vill Ralf ge kunskap till fler.
- Musik når ju alla människor, musiken har ett enda språk.

KARIN FINGAL