Artiklar

Romernas historia

I dagens Sverige lever ett okänt antal individer med bakgrund i minoriteten romer. Fördomar om och mot romer är vanligt förekommande och diskrimineringen av romer är väldokumenterad. Här får du en inblick i romernas historia. 

Den tidigaste kända svenska källan som omnämner romer är en notis i Stockholms stads tänkebok från den 29 september år 1512. Det är elva år före Gustav Eriksson Vasas kröning, den händelse som ofta anses vara nationen Sveriges födelse.

I texten framgår att en greve Antonius av ett folk man aldrig tidigare stött på har anlänt staden. Rubriken lyder ”Thatra”, en form av det svenska språkets första och genom historien primära benämning för romer i Sverige - ”tattare”. Besökarna sägs vara från ”aff Kleene egiffti land’, från lilla Egyptens land, ett medeltida namn på den grekiska halvön Peloponnesos. Sedan dess har Sverige haft en romsk population och i olika perioder har synen på dem skiftat.

I den gängse historiebeskrivningen är det svårt att se att Sverige har haft en romsk population sedan 500 år. Främst syns deras närvaro då de omnämns i olika lagar och förordningar. Genom historien har romer drabbats av olika former av utsatthet och diskriminering, men romer har samtidigt varit en del av det svenska samhället. Romer har inte bara bidragit till många saker i vår gemensamma kultur utan har även på olika sätt varit del av den svenska samhällsutvecklingen.

Baserat på språkliga jämförelser mellan romani och indiska språk kunde tyska akademiker koppla romer till Indien i slutet av 1700-talet. Sedan dess har den ledande teorin varit att regionen runt dagens nordvästra Indien är romernas ursprungsland. Utifrån modern DNA-forskning ser det snarare ut som att romer istället för att härröra ur en homogen indisk folkgrupp uppstod i en kontext där många olika etniska grupper, språk och kulturer sammanstrålade. Detta tror man har skett utanför Indien för cirka 1000 år sedan. De indiska delarna är dock centrala i såväl DNA som språk. Ett historiskt faktum är att regionen för 1000 år sedan utsattes för långvariga krig som bidrog till folkvandringar. I romers DNA och romani chib kan man inte bara följa vägen till Europa utan även se hur man spridit sig här. Därför är det inte möjligt att säga exakt varifrån romer ursprungligen kommer.

Till Sverige har sedan århundraden folk invandrat och individer med bakgrund i olika romska grupper har kommit till landet vid olika tidpunkter. De som idag benämns resande, resanderomer eller rentav resandefolket och finska romer är två grupper som båda härrör från de romer som anlände hit för fyra eller fem århundraden sedan. Landets övriga romska grupper är mer nyligen tillkomna. I dem finner man dessutom ett stort antal utrikesfödda individer. Då romer har levt i olika Europeiska regioner sedan ankomsten till Europa på 1300- och 1400-talet har ett stort antal mer och minde olikartade romska kulturer och språkliga varieteter av romani utvecklats. Utvecklingen har skett under påverkan av människor, kulturer och språk man har kommit i kontakt med och därför går det inte att tala om romer som ett folk eller en grupp.

Före 1700-talet är de svenska källorna som omnämner romer få. På 1600-talet finns det några författningar som direkt riktades mot romer. En sådan var ”Placat om tartarnas fördrifvande af landet” från den 28 juli år 1637 och en annan ”Placat att fördrifwa utur Rijket alle Tartare och Zigeuner” från den 14 maj 1662. Kringresande ”tattare” och ”zigenare” uppmanades att antingen bosätta sig eller lämna landet inom en viss tid. De som stannade kvar och fortsatte resa kring i landet riskerade att mista livet. Utifrån plakatens innehåll dras ofta slutsatsen att alla romer försvann från Sverige, men det finns inga kända fall av att några dödsstraff verkställdes. I perioden förefaller man istället för att ha omnämnt romerna som ”tattare” eller ”zigenare” ha börjat använda alternativa benämningar om dem och en sådan är häktemakare. Kanske då rentav för att slippa följa landets drakoniska lagar.

På 1660-talet gavs nämligen romer också lov att bosätta sig som borgare i flera svenska städer, exempelvis i Per Brahe den yngres år 1652 nygrundaade stad Gränna. Per Brahe gav även romer ödegårdar i landets östra delar, i dagens Finland. Villkoret var att de skulle delta i landets försvar mot ryssen. Av historiska texter kan man skönja att staten strävade efter att ha full kontroll över landets invånare. Inte minst för att kunna beskatta befolkningen och fylla sina arméer med män. I 1686 års kyrkolag står att om de som hos oss kallas ”tattare” trots förbud att vistas i landet, lyckas att smyga sig in i landet och få barn, så ska de tillåtas att döpas och tas upp i den kristliga läran. Tidens svenska kyrkböcker är fulla av notiser från födslar och dop av romska barn, och även med vigslar av vuxna romer.

Under stormaktstiden var Sverige konstant i behov av manskap till landets arméer. Soldater värvades både i landet och i de svenska områdena runt Östersjön. Majoriteten av de romska männen i landet var soldater i något av härens otaliga regementen och kompanier. Kringresande ”tattare” och ”zigenare” kunde istället för att deporteras få välja att tjäna en tid som soldat. De soldater som inte låg i krig eller exercis hade ganska stora friheter att röra sig inom riket. Måna romer utnyttjade sin sin fria tid till att dryga ut sin soldatlön genom kringresande handel. Efter avtjänad tid inom armén blev många borgare i olika svenska städer. De utförde både olika hantverk och bedrev handel. Häktemakare var en tidstypisk romskt hantverk som var en slags finsmide i mässing. Begreppet häktemakare förefaller i samtiden ha varit fullt synonymt med begreppen ”tattare” och ”zigenare”. Borgarna hade också rätt att resa kring och idka handel på marknader. I de svenska städerna finner man fram till 1800-talet ett stort antal romskättade borgare med sina familjer.

I och med Karl XII:s död år 1718 nådde stormaktstiden sin ände. Under kommande årtionden utfärdades en rad författningar som riktades mot ”tattare” och ”zigenare” på olika sätt. Under denna tid finner man också en rad väldokumenterade deporteringar av romer. Flera skickades till de svenska besittningarna i dagens Nordtyskland. I en sådan förekommer en Jacob Helsing som är grenadjär vid konungens livgarde i Stockholm. Före deportationen sitter Helsing häktad i Uppsala och besöks då av Samuel P Björkman. Han skriver landets första akademiska verk om romer och romani i Uppsala år 1730 och Helsing är hans romanitalande informant.

Under 1700-talet sker många framsteg i Sverige och de svenska glasbrukens uppkomst är ett av dem. Många glasbruk anlitade före detta soldater med romsk bakgrund som kringresande försäljningsagenter. Allmogen var historiskt sett väldigt begränsade att röra sig runt i landet. Få kunde lämna sina torp och gårdar ens för att införskaffa sådant som man inte själv kunde tillverka. För dem var kringresande handelsmän ett välkommet och kanske rentav livsavgörande inslag. Kringresande romska handelsmän reste som regel med hela familjen och sålde inte bara glas utan även porslin, järnvaror, kryddor, tobak, textiler och en mängd andra varor.

Bland romerna fanns också häst- eller kreatursbotare, som kan liknas vid dagens veterinärer. Valackare var sådana som reste omkring i gårdarna och kastrerade hästar. Kastrerade hästar är lugna och följsamma. Därför var yrket viktigt i det gamla hästburna bondesamhället. Kringresande människor fick möjlighet se och höra sådant som den bofasta allmogebefolkningen inte gjorde. På sina resor medförde man skvaller, nyheter, historier och visor. Denna motsvarighet till dagens tidningar och underhållning måste ha varit ett spännande och välkommet inslag i allmogens vardag. Därigenom har romer sedan århundraden bidragit till och varit del av den svenska kulturen.

Sedan 1600-talets början rådde passtvång för inrikes resor i Sverige och respass var inte helt lättillgängliga. Varje resa måste ha ett tydligt syfte och i början av 1800-talet kom flera inskränkningar i rörelsefriheten. Respassen kunde ha bestämmelser om vilka resvägar innehavaren fick ta och lagstiftningen reglerade att man maximalt fick vara sex personer i sällskap vid resor. För lagöverträdare utdömdes dryga böter eller straffarbete. Män kunde få avtjäna något år vid exempelvis utgrävningen av Göta Kanal medan kvinnor ofta åtföljdes av sina mindre barn då de avtjänade sitt straffarbete i något av landets spinnhus.

År 1822 blev det helt förbjudet att utfärda pass för resor i syfte att sälja glas, porslin och järnvaror. Efter en reformation av militären var handel med sådana varor den primära källan till försörjning för landets romska population. Fram till mitten av 1800-talet kom majoriteten av landets vuxna romer att fängslas till följd av brott mot passtvånget. Alternativen till att resa runt och idka handel var få och i avsaknad av respass var resandet i sig ett brott. År 1860 avskaffades passtvånget.

År 1809 hade de östra delarna av landet förlorats till Ryssland i krig. Landets romska population hade familjer som var spridda över olika delar av Sverige. Många av dem skildes från varann och kom hädanefter att leva i skilda samhällskontexter. Utveckling för såväl språk som kultur tog därmed olika vägar som har lett till dagens situation. Bland svenska och norska resande samt de finska romerna finns många som härstammar från sådana familjer.

Under 1800-talet ökade befolkningen i Sverige lavinartat. Byråkratins efterfrågan på papper ökade drastiskt och för att säkerställa papperstillverkningen hade landets pappersbruk sedan länge rätt att utfärda pass. Under 1800-talet åtog sig många romska män att verka som lumpsamlare. De hade till uppgift att samla in uttjänta textilier för papperstillverkningen. År 1824 blev det förbjudet för lumpsamlare att resa runt i sällskap av andra, sysslan skulle man utföra ensam. Man fick verka inom ett begränsat område som motsvarande någon enstaka kommun av dagens mått. Olika lagar medför att landets romska population under 1800-talet blir alltmer begränsade att leva och verka inom mindre områden och i olika delar av landet.

Mot slutet av 1800-talet invandrar några få kalderasha-romska familjer till Sverige. Något årtionde dessförinnan har de befriats från ett 500-årigt slaveri i trakterna runt dagens Rumänien. Deras vandringar bort från slaveriets trakter har lett dem till hit och under de första årtiondena reser de mellan olika länder. När första världskrigets bryter ut år 1914 blir en del av dem kvar i Sverige. I och med kriget inrättas en utlänningslag som bestämmer vilka som får och vilka som inte får släppas in i Sverige. Utländska ”zigenare” är grupp som inte får får komma in i landet. De som tidigare rest mellan olika länder kan pga. av lagstiftningen inte lämna Sverige.

I början av 1900-talet har Sverige alltså en romsk population som består av två romska grupper. De två har påtagliga olikheter i fråga om språk, kultur och levnadssätt. Staten börjar att sära på de historiskt sett synonyma begreppen ”tattare” och ”zigenare”. Den nytillkomna gruppen anses vara utlänningar och kommer att benämnas uteslutande som ”zigenare”. Landets gamla romska grupp, de resande, anses vara svenska medborgare och de får fortsätta bära det ursprungliga svenska epitetet ”tattare”.

Under 1900-talet första hälft sker flera omvälvande händelser. Sveriges union med Norge upphör, ekonomiska kriser, två världskrig och inrättandet av ett rasbiologiskt institut. Staten genomföra olika inventeringar över landets ”tattare” och ”zigenare” i omgångar och sammanställer resultaten i separata register. Utifrån statistiken att döma utgör ”tattarna” åtminstone cirka 95 procent av den samtida romska populationen. Med denna vetskap initierar staten olika former av politik och insatser gentemot de två olika romska grupperna. Initialt fokuserar staten på att bli kvitt vad man kallar ”tattarplågan”. En del i åtgärderna är att man propagerar för att landets ”tattare” är en social grupp istället för en etnisk grupp. Utifrån rasbiologiska bedömningar osynliggörs den gruppens romska etnicitet. Därefter utgör etniciteten inget hinder för de systematiska åtgärder som organiseras med brett stöd genom det offentliga. Åtgärder som riktas vuxna ”tattare” är tvångssterilisering. Barnen faller istället offer för systematiska tvångsomhändertaganden och blir omplacerades i vanliga svenska familjer och i barnhem.

Kalderasha-romerna, de så kallade svenska romerna, möttes av en mängd hinder att etablera sig i samhället. Inte minst medförde den kringresande försörjningen man som regel hade en rad problem. Lagar, regler och ibland ren ovilja skapade en situation där den romska gruppens barn inte fick tillgång till den allmänna skolundervisningen. Faktorer som regelverk runt tillstånd som var nödvändiga för deras försörjning medförde begränsningar för hur länge man kunde stanna på en och samma plats. Deras situation och behandlingen av gruppen formulerades i en statlig utredning från 1956 som ”zigenarfrågan”. Under samma årtionden inrättades en ”zigenarsektion” i Stockholm med uppgift att hålla koll på landets ”zigenare”. Under följande årtionden organiserade sig en del av de svenska kalderasha-romerna och tog strid för att de bland annat skulle få bostäder och vuxenutbildning.

År 1954 hävdes utlänningslagen och därmed invandringsförbudet för utländska romer. Sedan dess, men framförallt sedan 1970-talet, har många romer invandrat till Sverige. Idag lever här individer ur många olika romska grupper och här talas numera mellan tio och tjugo varieteter av romani. Bland landets romer finns det de som liksom judar och många andra drabbades av andra världskrigets folkmordsbrott. Samtidigt finns det individer och grupper som saknar erfarenheter från dessa händelser. Istället har de kanske varit föremål för den politik som riktades mot vår samtida romska population. Varje romsk individ och grupp bär därför på sin unika historia och den enskildes skilda erfarenheter ger olika förutsättningar att hävda sig i det svenska samhället.

Under 1900-talet övergick samhället från att vara ett bondesamhälle till att vara ett industrisamhälle. Den romska populationen i Sverige följde samhällsutvecklingen som alla andra. Det uppstod en rad nya yrken och gamla försvann. Kopparslagare blev istället plåtslagare. Lumpsamling övergick till att bli återvinning av skrot. Hästhandlare blev bilhandlare och som gårdfarihandlare åkte många romer landet runt och sålde alla tänkbara varor. Kastruller, tavlor, borstar, mattor, tavlor, husgeråd och en massa andra varor som den svenska befolkningen efterfrågade såldes. Resorna företogs först med häst och vagn, sedan med tåg eller på cykel och slutligen med bil. Idag har onlinehandeln spelat ut gårdfarihandlarens roll.

I dagens Sverige lever ett okänt antal individer med bakgrund i minoriteten romer. Fördomar om och mot romer är vanligt förekommande och diskrimineringen av romer är väldokumenterad. Trots det lever otaliga individer med romsk bakgrund som en del av samhället. Våra grannar, arbetskamrater eller goda vänner kan vara romer. Det kan vara den som vårdar oss på sjukhuset eller i hemtjänsten, bilmekanikern som lagar vår bil, polisen vi får hjälp av, kassabiträdet i stormarknaden där vi handlar, våra barns pedagog, kocken på vår favoritrestaurang, hantverkaren vi anlitar, artisten vars låtar vi sjunger med i eller vem som helst av alla de människor vi stöter på i vår vardag. Många romer väljer nämligen att leva i anonymitet.

JON PETTERSSON


Källor:

Etzler, Allan. Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige. Doktorsavhandling. Uppsala. 1944.

Hancock, Ian. On romani origins and identity. University of Austin, Texas. 2006.

Kumm, Evert. Zigenare och vanliga svenskar. Örebro. 1965.

Hazell, Bo. Resandefolket : från tattare till traveller. Stockholm. 2002.

Lindwall, Bo. Anor från landsvägen - hur jag finner mina förfäder bland resandefolket. Malmö. 2014

Minken, Anne. Tatere i Norden før 1850. Doktorsavhandling. Universitetet i Tromsø. 2009

Pulma, Panu (red.). De finska romernas historia från svenska tiden till 2000-talet. Stockholm. 2015.

Thesleff, Arthur. Zigenare och Tattare. Stockholm. 1919.

Thesleff, Arthur. Zigenare. Stockholm. 1904.

 

På webben:

Drabbrikan. http://www.frantzwagner.org/publikationer

Rodell Olgac, Christina. Dimiter-Taikon, Angelina och Demetri, Mikael. Kalderashagruppens historia och kulturarv i Sverige. Intervjustudie för Delegationen för romska frågor. Stockholm. 2010. http://arkiv.minoritet.se/romadelegationen/www.romadelegationen.se/dynamaster/file_archive/100408/88da0316e43ce0c7e4d8f03b47bceff3/KELDERASHGR_HISTORIA_2010-03-31.pdf

SOU:er

Tillhagen, Carl-Herman. Zigenarnas levnadsförhållanden 1955: En intervjuundersökning. I SOU 1956:43. http://regina.kb.se/sou/

SOU 1923:2. Förslag till lag om lösdrivares behandling. Socialdepartementet. Stockholm. 1923. http://regina.kb.se/sou/

SOU 1929/9 Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällskadlig art. Socialdepartementet. Stockholm. 1929. http://regina.kb.se/sou/

SOU 1956:43. Zigenarfrågan. Betänkande avgivet av 1954 års zigenarutredning. Socialdepartementet. Stockholm. 1956. http://regina.kb.se/sou/

Löpande artiklar i Drabbrikan. http://www.frantzwagner.org/publikationer

Sidan uppdaterad 2022-09-20