”Jag fick uppfinna yrket rökugnsmakare”

–Under den första halvan av 1900-talet var det rasbiologi och annan skit och då höll man tyst om sitt ursprung. Min mormor sa att jag skulle vara stolt över min bakgrund, så jag har inte växt upp med att jag skulle skämmas för det, men det var ingen som sa att du även kan vara ditt ursprung – det är något som har växt fram under min livsresa att jag faktiskt kan vara och leva som skogsfinne.

Jo har skogsfinska rötter på morföräldrarnas sida och från farföräldrarna som kommer från Norge.

–Jag lämnade Värmland när jag var 17 år och lovade mig själv att jag aldrig skulle komma tillbaka till den här skogen. När allt gick åt helvete, jag skilde mig, blev sjuk med mera var jag tvungen att krypa tillbaka hem till gården. Då hade jag varit borta i 22 år.

Under två decennier var han folkbokförd i Karlstad, Göteborg och Oslo och jobbade bland annat som musiker och på byggen eftersom han även är utbildad murare och snickare.

Vi möts på Torsby Finnskogscentrum i Lekvattnet och kör sedan till Jo Husmos gård uppe i bergen. Han är mitt i en renovering av sin gamla finngård och från boningshuset är det skog så långt ögat kan nå, en bäck som porlar på tomten och svagt långt där nere hörs landsvägen.

–Tillbaka i Värmland dök det upp ett jobb på ett museum och de behövde någon med intresse för skogsfinsk historia och med hantverksutbildning – den biljetten tog jag, berättar han.

Idag får han alla tänkbara jobb som rör finngårdar, timra hus och bygga jordkällare – och i 15 år har han arbetat med rökugnar.

–Visst, jag badade bastu när jag var liten, både rökbastu och vanlig, men då förstod jag inte att inte hela världen såg ut så – jag trodde att alla levde så. Jag har alltid varit fascinerad av  eld och sten. Ibland kan jag fråga mig om mitt yrke var ödet, men det blir en vacker historia så här i efterhand.

De tre typiska byggnaderna som skogsfinnarna är kända för är rökbastun, rökstugan och rian. Rökbastun användes både för att bada och torka säd. En rökbastu saknar skorsten eller rökkanal och röken släpps ut genom gluggar eller dörren.

–Rökbastun tar cirka fyra timmar att värma. Röken vädrar ut sig själv. När det bara är glöd eller aska kvar tar man bort den. Sedan sköljer man ljummet vatten över hela ugnen. Därefter stänger du dörren så att bastuguden får den första kvarten för sig själv – eller med en naturvetenskaplig förklaring, så att  kolmonoxiden försvinner ut från bastun, förklarar Jo.

Enligt honom ger rökbastun en skönare och jämnare värme och eftersom den tar så lång tid att värma upp blir det som en lång ceremoni att bada bastu, menar han.

Den typiska skogsfinska bostaden var en rökstuga där rökugnen upptog en stor del av rummet. Efter flera timmars eldande, magasinerade rökugnen värmen hela dagen så det räckte att elda en gång per dygn. På samma sätt som rökbastun, saknar rökstugan skorsten. Röken släpps istället ut genom en öppning i taket. I Jos hus finns en gammal rökugn med en murad spiskåpa som tillkommit senare.

–Det är ett trögt system att få igång, men värmen varar längre. Det tar ungefär tre dagar att sätta igång värmen i rökugnen. Det är en sådan motvikt mot det för stressade samhället. Att vara i de här skogsfinska miljöerna är att gå ner i puls och tonläge – det lugna tempot sitter i de gamla finngårdarna.

Idag finns det cirka 30 rökstugor kvar i Sverige, Norge och Finland och Jo Husmo är den enda rökugnsmakaren i Sverige. Från början visste han inte så mycket alls om rökugnar, man han fick mycket hjälp från Birger Nesholen på Norsk Skogfinsk Museum som hade arkivbilder och materialprover från olika ugnar.

–Det var learning by doing där jag fick uppfinna yrket rökugnsmakare. Jag plockade ner den första ugnen i småbitar. Jag till och med tuggade lerbruket för att lära mig skillnaden mellan sand, silt och lera, berättar han.

Jo har både byggt nya rökugnar och räddat gamla. På den gamla finngården i Mattila som brann ner, har han tillsammans med nästa generations rökugnsmakare Robin Lehtinen återställt ugnen i rökstugan. Och självklart har hans egen finngård haft en rökbastu.

Uppe i skogsbrynet, omgiven av granskog och mossa ligger den. Jo berättar att det sägs att några nazister hölls fångna i rökbastun av en bybo under andra världskriget.

–Tänk här står vi flera hundra år senare och diskuterar skogsfinnarna som en nationell minoritet. Visst är det märkligt, säger han och lutar sig mot den gamla intakta rökugnen.

För honom är den skogsfinska identiteten viktig och han ser att det finns en medvetenhet och stolthet även bland yngre skogsfinnar på sociala medier ”Det flödar in en energi med dem som jag tycker är positiv att se”, säger han.

–På senare år har jag funderat en del på minoritetsperspektivet, var är vi nu och vart tar kulturen vägen, ska man bevara och vara traditionalist eller inte? I min värld, om kulturen ska överleva, så måste den få utvecklas fritt.

Jo tar den skogsfinska paradrätten, motti, gröt gjord på skrädmjöl och fläsk som exempel. När han var medlem i hembygdsföreningen utvecklade några innovativa medlemmar rätten halloumi och motti som en vegetarisk variant. Den vegetariska rätten försvann senare från menyn. Många äldre aktiva skogsfinnar tenderar att vilja hålla hårt på traditionerna. Själv lutar han åt att ta både hantverket och den skogsfinska identiteten vidare.

–Jag har lärt mig att bygga enligt de gamla hantverksmetoderna med gamla material, men min energi får jag av att utveckla dem och ta dem in i framtiden.

KARIN SKOGLUND