"Blir det en ny generation jiddischspråkiga i Europa?"

På vems villkor lever minoritetsspråken och vem bär ansvaret för att stärka och revitalisera utslocknande språk och kulturer?

Vi som under mer än tjugo år stridit för att bevara och revitalisera de nationella minoritetsspråken har varje gång ett regeringsbeslut ska tas hållit andan. Det är förstås fantastiskt viktigt och högst lovvärt att få gehör för att rädda dessa små språk. I ett världsperspektiv är ju också svenskan ett litet språk. Alla som värnar något av dessa språk, vet vilken kamp revitaliseringsarbetet utgör. Vi räknas, mäts och vägs för att se vilka behov vi har! Bara om man kan få skratta lite emellanåt, kan man behålla sina sunda vätskor.

Så till mitt hjärtebarn, jiddisch. Som liten vaggades jag till sömns med de visor på jiddisch som min far och min moster sjöng och nynnade. Både sagor och anekdoter på jiddisch var som bilder och händelser från mina föräldrars värld, som nu för alltid är borta. I den världen levde mina föräldrar, mina svärföräldrar, mor- och farföräldrar, släkt, vänner, arbetskamrater och kompisar. Alla talade jiddisch, både till vardags och i helg, ung som gammal. Språket spände över hela Europa och nådde alla kontinenter, medan nationsgränser flyttades behövde språket inget visum.

Söndagen den 27 januari, samlades många i Sverige för att minnas Förintelsen, ett av mänsklighetens grymmaste brott i modern tid. Det som kanske inte är lika uppenbart under minnesdagen är vad som egentligen förintats. Är det de miljontals människorna, deras hem och tillhörigheter, den tradition de växte upp med, språket jiddisch och jiddischkulturen?

Vad var det egentligen som nazisterna eftersträvade att ta död på? Var det individer som definierades som oönskade för att de hade en specifik religion, var det andra för att de avvek från normen och ytterligare andra för att deras sexuella eller politiska preferenser inte stämde med de styrandes. Dessa skäl anges ofta som grunden till den utrotningspolitik som gjorde att 6 miljoner oskyldiga kvinnor, män och barn mördades.

Alla hade fötts önskade, fått ett namn och varit välkomna till världen. De som mördades eller dog av umbäranden hade blivit definierade som oönskade, ovälkomna och deras namn är borta för alltid. Vad dog med dessa människor och vad blev kvar snart 80 år senare?

Med detta folkmord och med andra liknande, uppstår ofta hålrum. Det blir som ett sår som aldrig läker och en civilisation är borta för alltid. Vad blev utmaningen för de få som överlevde och som fått nya adresser att kalla hemma och en ny verklighet att förhålla sig till och nya språk att bli hemma i? I mina föräldrars fall och bland släkt och vänner blev jiddisch och jiddischkulturen det man möblerade det nya hemmet med. Med språket, dofterna från maträtter som lagades med mat köpt i butiker, där ingen talade det språk som låg närmast hjärtat, i kvarter där några få förstod hur förföljelserna berövat de överlevande alla ägodelar, blev det sista som nu kvarstod språket och minnena, från en tillintetgjord värld och gemenskap. Bara detta fanns kvar och denna skärva skulle bli den nya identiteten i det nya landet med det främmande språket och okända traditionerna.

Vi, barn till de överlevande, blev den nya länken och framtidshoppet. Tillsammans med tusentals barn som föddes i Sverige och i andra länder blev jiddisch ett språk som kanske de närmaste vännerna, någon fjärran släkting och en eller båda föräldrarna talade. I skuggan av Förintelsens föddes vi till en värld där språklänken kraftigt försvagats. Den övervägande majoriteten av språkbärarna var borta och för nästa generation jiddischtalare blev abstraktionen en del av en försvunnen värld. Språkrötterna fanns i en tid och plats som inte längre existerade.

Hur förhåller vi oss då till detta och vad kan en dag som Förintelsens minnesdag väcka för tankar? Jo, i min värld måste alla som vill hedra eller hylla minnet av detta grymma folkmord visa modet att plocka upp språk- och kulturskärvorna. Foga ihop de små spruckna kärlen och bära språk och tradition vidare. Man behöver ju inte ha judisk anknytning för att gilla jiddisch, jiddischkultur, film, litteratur, konst och musik som har sina rötter i den judiska myllan.

En japansk forskare förälskade sig i jiddisch när han som student fick upp ögonen för Isaac Bashevis Singers litteratur i samband med Nobelpriset. Sedan dess, i mer än 30 år, har han översatt litteratur från jiddisch till japanska och skrivit böcker om jiddisch och jiddischkulturen. Han studerade sedermera i New York. Vid ett tillfälle sökte han en av de ortodoxa rabbinerna. Vid förfrågan på engelska var rabbinen inte på plats, men när han frågade på jiddisch fanns rabbinen anträffbar.

Några av Sveriges bästa jiddischkännare har inga blodsband till det judiska eller jiddisch. Likväl gör de en ovärderlig insats för jiddisch och jiddischkulturen. Det har resulterat i att intresset och kunskapen i jiddisch ökat. Ett fantastiskt bidrag till att revitalisera språket. Själv ser jag det som en viktig motståndsrörelse. Alla vi som bär lågan till ett litet språk som riskerar att slockna, ska känna att det bara krävs gnistor för att starta nya värmande eldhärdar. 

Alla yngre som i dag hänger sig åt något av dessa minoritetsspråk måste få respekt och uppskattning för detta pionjärarbete. Det är alltid lättare att gå med strömmen, att falla in i majoritetsspråket, att sjunga de visor och ta vidare de berättelser som alla andra delar. Lärare och elever arbetar I elfte timmen för att barn i Sverige ska få möjlighet att i skolan hålla länken till sitt språk- och kulturarv vid liv.

Så på Förintelsens minnesdag slog mig den både fascinerande men också skrämmande tanken. I vilka skolbänkar ska ljuden av jiddisch komma från barnen och vilka far- och morföräldrar ska tålmodigt lyssna och svara på jiddisch, omfamna de unga språkbärarna och uppmuntra dem? Vi står inför sanningens ögonblick. Blir det en ny generation jiddischspråkiga i Europa?

Det känns som en viktig uppgift att om än för en begränsad skara eller bland släkt och vänner låta dessa klanger ljuda. Det språk och de ljud som ger återklang från generationer tillbaka och som bevisar att om man berövar människor deras hem och ägodelar, mördar deras nära och kära, jagar bort dem från den jord de vuxit upp på, så blir språket och traditionerna det hem som kan rusta dig för en ny tillvaro. Med språket som hemvist kan vi minnas och läka många förluster. Hav förtröstan och låt de små språklågorna få bli till språkande ljussken på de små språkens himmel!

SUSANNE SZNAJDERMAN-RYTZ

 

 

 

Sidan uppdaterad 2019-02-11