Artiklar

"Sällan har vi skrutit om oss själva"

För några år sedan var jag på en fest där ett flertal deltagare nyligen flyttat upp till Malmfälten på grund av olika jobbskäl. Jag försökte likt en turistguide sammanfatta kommunens historia och samtidigt berätta något om de minoritetsspråk som existerar här och som präglat bygden under lång tid.

Jag vill minnas att jag sa ungefär såhär (i verkligheten säkert mindre raffinerat, poetiskt och sales-pitchigt): "Gällivare kommun; en plats där tre minoritetsspråk samsats och bråkat under en lång tid. Där gränsen mellan två olika samiska språk finns i kommunens nordvästra del. Där gränsen mellan två olika meänkieli-dialekter finns i öster. Där överkalix-målet finns med på ett hörn i söder. Där bygdens svenska dialekts R blir extra R-iga, I:na och Ä:na blandas med eller blir till E:n, där A:na låter finska och U:na ofta blir till O:n eller Ö:n.”

Min beskrivning väckte snabbt frågor kring identitet; “Vad är du då? Är du same? Är du finsk? Är du tornedaling? Är du svensk?” Jag hade svårt att ge ett bra svar så jag slingrade mig med formuleringar som bara blev tjorvigare och tjorvigare, som väckte fler följdfrågor än vad jag orkade med.

Ingen av de nämnda identitetsmarkörerna kändes riktigt helt rätt i stunden. Ska jag säga “byfinne”? “lappfinne”? Bägge termerna är nedlåtande. Jag har under hela mitt liv hört folk i min omgivning benämna sig själva som “halv- …", "ingen riktig…" eller "bara en…” Ofta har det varit med ett uns av självförakt bakom. Jag har samiska vänner som står trygga i sin identitet i att vara hel-något. Vissa säger att man aldrig är någonting halvt, antingen så är man något eller så är man inte det. Mina tornedalska vänner är bekväma i sin tornedalska identitet där inuti meänkielins epicentrum. Finnarna har ju ett eget land och “riktiga” svenskar likaså. 

Identitet är svårt. För mig är det svårt att definiera sig själv utifrån ett svartvitt tankesätt om att man antingen är det ena eller det andra. Särskilt när det är två etniciteter som skvalpar närmast i ens blod och där ena av dem överlevt språkligt och kulturellt genom släktleden. Det lever och frodas saker i vakuumet mellan två kulturer, särskilt om dessa har starka gemensamma avsnitt i historien. Eller, ja, vakuum är kanske fel ord då utrymmet faktiskt är fyllt med något. Gällivares landsbygd är både en del av det tornedalska kulturområdet såväl som det samiska. Meänkieli och/eller samiska har varit vardagsspråken i de flesta byar. Det är väl ingen nyhet att de i dag kippar efter andan.

Under cirka 10 års tid har jag dammsugit böcker – gamla som nya – i jakt på något skrivet om denna "blandkultur" (i brist på bättre term). En röd tråd som går genom mina fynd är att det i de flesta fall ligger något negativt i skildringarna. Omnämningar av “lappfinnar” i gamla skolböcker eller i antropologiska studier är ofta så nedlåtande att jag har svårt att hålla humöret när jag tänker på dem. Rika stofiler och pseudo-forskare som under 1800-talets slut/1900-talets början gjorde upptäcktsresor genom övre Lappland skriver om hur dåligt och rotvälskt vårt “lappfinska" språk är. En dåtida språkforskare beskriver gällivarefinskan som en finsk dialekt av "sekunda kvalité”. Herman Lundborg och hans gelikar förfasar sig över den skadliga "rasblandningen" mellan finnar och samer. Jag kan fortsätta rada upp exempel här.

Gällivarebygdens “byfinnar”, eller “lappfinnar” som vissa säger, har aldrig haft några förkämpar. Ingen Bengt Pohjanen, ingen Nils-Aslak Valkeapää. Men samtidigt; hur representerar man folk som inte ens vet, kan eller vågar bekänna vad de är? Som ofta fått utstå så mycket skit att de blivit tysta. De kanske heller aldrig tagit ton. Många är rasistiska mot sig själva och varandra; 

“Nää jag pratar ingen riktig meänkieli, jag pratar bara sån där byfinska. Inte äre nått att lära sig."

“Du är ingen riktig same, du är ju bara en smutslapp”. 

Försvenskningskampanjen som pågick under mer än 100 års tid (den har kanske egentligen aldrig slutat) mot etniska och språkliga minoritetsgrupper har satt svårläkta spår, det är heller ingen nyhet.  Språk, identitet och markområden har suddats ut, bytts ut och ibland helt raderats. ”Byfinnar” har funnit gemenskap i laestadianismen eller inom arbetarrörelsen och på så vis konstruerat identitet utifrån ting bortom den egna personen. Förlusten eller avsaknaden av en tydlig och trygg identitetsmarkör visar sig i vår interaktion med varandra, i vår världsbild, i vår syn på oss själva. Den visar sig i vår galghumor. Ofta kommunicerar vi med en svart humoristisk underton och skämtar bort allvarliga saker. Sällan har vi skrutit om oss själva;

“Oman suun kiitos haisee paskale”

Nu när jag närmar mig slutet på denna krönika märker jag att jag lämnar många trådar öppna både för mig själv och andra. Det är enkel att skriva fram det negativa, där finns det mycket att ta av, men tack och lov slutar allt inte där. Vår historia är mörk men nya och ljusare historier kan ta vid.

Många inom min generation försöker återta sitt språk och kultur. Folk är generellt mer stolta över sig själva och sin bygd och det är i skrivande stund flertal projekt igång för att revitalisera minoritetsspråken. Några av oss häruppe finner sätt att belysa identitetsfrågor genom konsten. Jag försöker dra mitt strå till stacken genom musiken. Näkemiin.

TORBJÖRN ÖMALM

Sidan uppdaterad 2019-05-10