Sandra Englund, 46 år, är uppvuxen och bor i Gävle. Foto: Privat

"En helt ny öppning. Kunde detta vara sant? DNA ljuger inte? "

Jag hade ingen aning! Ingen aning om att mina förfäder var av det resande folket. När jag var ungefär 9 år satt jag vid mormors köksbord medan hon stod och malde köttfärs, pölsa eller nåt annat vid köksbänken.

Jag tittade på henne och på hennes svarta lockiga hår och frågade: ”Mormor, varför är vi så mörka?” Hon fortsatte med sina sysslor och svarade samtidigt som jag upplevde att hon funderade ”Vi har nog Valloner i oss”. Jag kände att jag fick svar på frågan och kunde nu svara i skolan att vi nog var av nog valloner när någon frågade hur det kommer sig att jag är ”så mörk”. Fröken sa att jag nog såg lite fransk ut. Jag blev stolt. Ursvensk med vallonskt påbrå.

Lite drygt 30 år senare tog jag mig äntligen tid till att börja släktforska. Mest på skoj. Hittade en sida på nätet där det var lätt att förstå och komma igång med sitt släktträd. Det hade ju dykt upp lite fler tankar och frågetecken under åren som gått. Som till exempel min farmors pappa som emigrerade till USA och var borta i 8 år innan han kom tillbaka och gifte sig med farmors mamma. Det vore ju spännande om jag kanske hade några släktingar där, efter honom. Min farfar var visst inte heller min biologiska farfar. Det fanns en man innan honom som tydligen stack efter att farmor blivit gravid. Han ville visst komma tillbaka sen men det fick han inte för farmor och varken jag eller pappa har någonsin träffat honom. Jag visste i alla fall hans namn, födelse- och dödsdatum. Sedan skulle det ju vara väldigt fascinerande om man kunde hitta några valloner någonstans.

I början var det rätt enkelt med släktträdet. Det poppade upp små gröna blad som tips på de olika personerna jag hade i trädet. Det kunde vara tips om födelse, vigsel, död eller barn till respektive person. Ibland var tips om andra släktforskare som hade samma namn och person i sitt släktträd som hen forskade på. Självklart gäller det att granska föreslagna tips och dokument noggrant så att man inte kopplar fel information till personen. Rätt snart började det gå trögare. Jag kom ingen vart. Hittade inga direkta kopplingar i USA, min biologiska farfar fick inga gröna blad som poppade upp och på mormors sida hade jag upptäckt spår ifrån Norge! Jag hade fått hjälp med en del texttydning då det inte alltid var så lätt att läsa anteckningarna i kyrkoböcker och liknande. På mormors sida hittade jag ”Kringresande kopparslagare”, ”And. Nilsson från Kristiania”, ”Bleckslagardotter från Sveg”, ”Augusta från Sameby”, Korgbindare, Trysil, Elverum, Norge, Orsa, Ljusdal…. Det var som gåtor som jag inte riktigt visste hur jag skulle tolka. Alla dessa olika orter och platser. Bleckslagare, kopparslagare… Från Norge?

Ett grönt blad på min mormors farbror ledde till ett annat träd och en annan släktforskare. När vi väl hade rett ut vilka personer vi hade gemensamt i släktträdet och jag frågat om han visste något om dessa människor svarade han: ”…Hur som helst, människorna du skriver om är med stor sannolikhet resande allihop (tattare sa man förr). Själv tillhör jag på min mammas sida en känd resandesläkt som heter […] och som för hundra år sedan var väldigt känd (eller ökänd) i Dalarna.”

Resande, ”Tattare”… vad innebar det? Jag förstod inte riktigt vad han menade men var övertygad om att han måste ha missuppfattat något. Bara för att man är kopparslagare? Varför nämnde han inget om valloner? Jag ringde mamma och berättade mina upptäckter och frågade henne om hon visste om att vi var ifrån Norge och att hennes morfars farfar var kopparslagare. Men hon hade ingen aning om något av de ledtrådar jag stötte på och fick längs med vägen. Fler personer i trädet och ännu fler frågor gjorde mig nyfiken på att ”topsa” mig för att släktforska med DNA. Nu skulle jag väl ändå hitta några amerikanska släktingar. Farmors far måste väl ha haft något umgänge under den tid han var där!? Och kanske skulle jag hitta några kusiner via en okänd halvbror till min pappa.

Efter två års släktforskning var jag nu redo för att testa mig för DNA-forskning. Jag gick med i olika facebookgrupper med anknytning till temat och läste på om allt som skulle underlätta mitt fortsatta forskande. Jag skapade ett inlogg på Gedmatch, en sajt där alla som släktforskar med DNA kan ladda upp sitt data för att få matchningar på personer som använt sig av andra släktforskningsföretag. Det fanns en ”knapp” där man kunde se om sina föräldrar var släkt med varandra. Jag tryckte på knappen och fick till svar att ”Ja, dina föräldrar är släkt med varandra.” Som alla roliga tester ska man ta dem med en nypa salt, jag berättade för mamma och pappa och vi skrattade. Adam och Eva och våra rötter i Afrika. Det är klart att alla är släkt med alla!

En dag när jag var hem till mamma så kommer hon mot mig, sträcker fram handen och säger ”Är det här din kopparslagare?”. Hon visar ett litet, svart-vitt fotografi. Först ser jag inte riktigt vad det föreställer då det är ett gammalt foto och rätt litet, inte större än 4x6cm.

Bland gråskalor och sepiatoner framträder en äldre, glad man med stor mustasch. Han står vid ett bord fyllt av kärl, kopparkärl tolkar jag det som. Ett jättefint kort men hur ska JAG kunna veta om mannen på bilden är den ”kringresande kopparslagaren”, mammas morfars farfar? Bilden hade hon hittat i ett gammalt fotokuvert på vinden. I kuvertet fanns säkert 100 bilder där alla människor var lika okända som denne kopparslagare, utom några bilder där vi kunde identifiera mammas morfar. Han som såg ut som en snygg fransos enligt mammas kusin och vacker var han!

Den 16 oktober fick jag mitt DNA-resultat, matchningslistan på alla mina släktingar som också hade DNA-testat sig i släktforskarsyfte. Över 300 släktningar. Matchningarna var sorterade så att de närmaste släktningarna kom högst upp. Inte ett enda namn kände jag till eller kunde gissa mig till hur vi skulle vara släkt. Jag kunde se hur mycket DNA vi delade, beräknat släktskap, namn, mail och några av matchningarna hade foton till sina profiler. En kvinna som fanns högt upp bland mina träffar var väldigt lik min mamma! När jag förde muspekaren över hennes mailadress såg jag att den innehöll ordet ”Gipsy”. Nu förstod jag ingenting! Självklart skrev jag mail till denna kvinna, vilket jag gjorde till fler matchningar, för att försöka ta reda på hur vi är släkt. För släkt är vi ju! Tyvärr var det väldigt svårt att få kontakt via de angivna mailadresserna. Jag hade börjat undersöka vad ”resande” innebar, ”gipsy”, ”tattare”, ”zigenare”.

Ju mer jag undersökte mina matchningar, kollade de födelseböcker jag hade kopplade till personerna i släktträdet, googlade på olika benämningar så började jag tro på att vi kanske var av resande. I ett inlägg på en facebook-grupp var det någon som skrev om ”tattare” bland sina rötter så skrev jag också gladeligen och igenkännande att ”jag har troligen också tattare i mina anor”. Det dröjde inte många minuter, kanske sekunder, innan jag förstod att jag hade uttalat mig illa. Skamsen funderade jag på om jag skulle radera mitt inlägg eller om jag skulle skriva som det var; att jag inte visste bättre och att jag i min iver ville uttrycka min stolthet över att äntligen börjat hitta mina anor.

Jag vill härmed undertrycka att jag i dag vet och förstår så mycket mer om vad det ordet har inneburit för mina förfäder, släktingar och vårt folk. Idag är jag observant och informerar gärna de som använder det som ett nedsättande ord för något eller om vårat folk.

Men som ett brev på posten – eller lika snabbt som ett mail – kom det första mailet efter inlägget på facebook. ”Jag skriver till dig eftersom du är gemensam träff med både min far och min fars kusin på Familyfinder plus att jag såg ditt inlägg på DNA-anor om resande ("tattare", mycket negativt laddat ord bland resande). Jag är själv av resandesläkt och har forskat mycket på resande genom åren …”.  Tack vare denne släkting och släktforskare kom jag in på rätt spår och har därefter utbytt mycket information och kunskap.

Fler och fler pusselbitar började likna en verklighet och sanning. Fotografier med mormors far i målarkläder stärktes av den information jag fick av mina nya DNA-släktingar och släktforskarvänner. Hela hans namn, yrke, bostadsadress tillsammans med alla familjemedlemmar. Bilden om fransosen och vallonblodet började blekna i takt med att en stolthet och ny kunskap om mitt ursprung sakta började växa fram. Det fanns även en viss tveksamhet, osäkerhet och rädsla inför vad den nya kunskapen skulle föra med sig. Informationen om min mormors familj var hämtat ur en inventering från 1943-44, liksom lika detaljerad information om min mormors mor- och farföräldrar, nyupptäckta kusiner med deras familjer. Den så kallade ”Tattar-inventeringen”. Det står även angivet om de har varit ”icke skötsamma” personer och om de ”använder sig av eller behärskar det s.k Tattarspråket”. På den sista frågan i min mormors familj var svaret ”Nej”, de ansågs även vara ”skötsamma”.

Efter två långa månader får jag tag på ett telefonnummer till personen som står högst upp på min matchningslista. Min närmaste släktning! Vem är det och hur är jag släkt med honom? Även denne man har jag försökt nå via mail men utan något svar. Enligt mitt sätt att läsa och förstå den så kallade kromosom-visaren så borde vi vara släkt via min mormor. Det visades ganska tydligt då jag hade fått hjälp av mina nya, avlägsna släktingar att förstå vilka dessa andra matchningar var. De var släkt med min mormor. Mormors kusinbarn, min mammas helt okända tremänning och hennes son. Efter några dagars ansamlande av mod ringer jag upp denne man, min närmaste släktning. Jag presenterar mig och berättar att han är min närmaste matchning, osäker på hur detta ska tas emot. Jag behöver inte säga mer förrän han ber mig berätta vilka mina mor- och farföräldrar är. Jag börjar med att berätta om kort om farmor och min biologiska farfar och ska sedan komma in på ”kopplingen” – min mormor. Jag hinner inte mer än att säga ”men”, efter jag presenterat min farfar, förrän han säger: ”Det är min kusin!”

Totalstopp i hjärnan. En tornado i hjärnan. En ny vändning. En oväntad vändning. En helt ny öppning! Kunde detta vara sant? DNA ljuger inte? Han börjar berätta om hästar och trav och att han liksom min farfar var av det resande folket. Jag förstår inte och berättar för honom att han matchar med min mormors släktingar. Han ber om att få veta vad min mormors föräldrar hette och deras föräldrar i sin tur. Det visar sig att han kände till dem mycket väl, var släkt med dem också och att även de var av och levde som resande. Stämde det alltså att mina föräldrar var släkt med varandra och att båda var av det resande folket?

Hur kommer det sig att jag inte har vetat något? Hur kommer det sig att varken mamma eller pappa har haft en aning om att de var av resande? Pappa kan jag förstå men mamma. Varför har ingen berättat? Varför har ingen vetat? Vem visste? Vem dolde? Varför?

Egentligen förstår jag mycket väl varför man har valt att inte berätta. Eller rättare sagt detta är min tolkning och förförståelse till varför. Mina nära släktingar, även i dag levande, finns i ett arkiv som går under benämningen ”Tattarinventering”. Några av deras föräldrar har identifierats i Rasbiologiska institutets samlingar över ”Zigenare och Tattare”. Fantastisk kvalitet på dessa bilder men fotograferades i en sorglig och skrämmande kontext. Jag är tacksam över att jag har fått växa upp med mina föräldrar och de med sina. Min mammas tremänning och hennes syskon blev fråntagna sina föräldrar och fick växa upp i fosterfamiljer pga av sitt ursprung. Jag är tacksam att jag har fått livet, jag är född 1973. Först 1976 tog man bort den steriliseringslagstiftning som sedan 1930-talet möjliggjort ”tvångssteriliseringar” av medlemmar ur mitt folk.

Jag skulle göra allt för att skydda mina barn och min familj! Det gjorde de också. Det var en annan tid då precis som nu. I dag är det möjligt att berätta. Det är så mycket jag inte vet. Det är så mycket jag vill veta och lära. Jag vill skingra dimmorna från den vita lögnen och låta sanningen och en ärlig historia leda oss framåt.

SANDRA ENGLUND

Fotnot; 

Definition på en vit lögn: ”En vit lögn är en mindre lögn, ofta med syftet att trösta mottagaren där sanningen skulle ha varit otrevlig eller opraktisk.” (källa: Wikipedia)
 
Sidan uppdaterad 2020-05-27