Artiklar

"Samebymedlemmarna sliter ut sig"

Det är hög tid för myndigheter, andra offentliga organ och företag som är verksamma i Sápmi, särskilt inom renskötselområden, att ta ansvar över sina egna kunskapsluckor när det gäller samiska frågor. 

Den låga kunskap samebyar möts av ger allvarliga konsekvenser, särskilt för de samebyar som är utsatta för stora intrång på sina marker.

I direkt anslutning till Giron/Kiruna stad bedrivs renskötsel i två samebyar: Laevas och Gabna. Innan staden anlades betade renarna dessa områden flera månader per år och i dessa marker föddes även kalvarna. Stadens framväxt förändrade möjligheterna för renarna att beta och kalva, men ända fram till 1950-talet kunde man fortfarande flytta renhjordarna genom Giron och man stannade med renrajden vid kyrkan mitt i samhället och provianterade. Men områdena har förändrats mycket sedan dess. Den sjö man förr flyttade över är nu torrlagd och de marker man gått är ny täckta av ett virrvarr av vägar, järnvägar och bebyggelse. Att ta sig förbi Giron är i dag en stressig historia, både för renar och renskötare och i och med den aktuella flytten av staden för att ge plats för gruvan minskar samebyarnas marker mer och mer.

Stadsomvandlingen av Giron har inneburit en markant ökning av ärenden gällande markanvändning. Bland annat ska nya vägar och järnvägar dras, nya bostäder byggas, och flygplatsen vill bygga ut. Samtidigt vill fler ha fritidsbostäder, fler kör skoter på fjällen och fler turister rör sig i naturen. Allt detta innebär att renarnas betesområden störs, eller till och med förstörs. I en majoritet av dessa ärenden måste samebyarna kämpa för att skydda rennäringen, och i många fall  även bekosta detta arbete själva.

I många av de möten samebyarna har, vare sig det är med myndigheter, andra offentliga organ eller företag, möts de av en oerhörd okunskap. Motparten har ofta ingen kunskap om samisk historia, kultur eller samiska rättigheter. De har heller inte förståelse för samebyarnas förutsättningar. Samebyar är en administrativ och ekonomisk sammanslutning som samlar renägare inom ett visst område för att ta gemensamma beslut kring renskötseln. Dess ansvar bör alltså vara att hantera just renskötseln. Idag drunknar dock detta arbete i hanteringen av ärenden där samebyarna ska skriva yttranden, samråda och, alltför ofta, tvingas in i svåra överklagansprocesser. Det är inte samebyarnas jobb att skydda det allmänna intresset rennäring, de har inte mottagit stöd för att utföra detta arbete. Trots det finns en förväntan på just detta, men samebyarna har inte tillräckliga resurser, varken personella eller finansiella, för att ta det ansvaret.

Samebyarna får gång på gång, i samråd efter samråd, förklara hur deras finansiella och personella resurser är bristande. Samtidigt tvingas de beskriva betydelsen av marken för renskötseln, och betydelsen av renskötseln för den samiska kulturen samt förklara vilka rättigheter de har till markerna, eftersom motparten inte tagit sitt ansvar i att undersöka detta själva.  Detta är såklart inte bara dåligt, samebyarna ska konsulteras i frågor som berör dem. Vikten av att renskötselns behov framgår och att renskötseln värnas framgår i svensk lag och har uttalats av riksdagen i olika sammanhang. Men på grund av bristande resurser har inte samebyarna råd att ha anställda som arbetar med det heltidsjobb som det innebär att vakta markerna från intrång. Istället behöver renskötare, som redan har mer än ett heltidsjobb, arbeta med dessa frågor under det som borde varit välförtjänt fritid.

Särskilt trängda är Laevas och Gabna som behöver hantera att en hel stad ska flyttas inom deras marker. Samebyarnas medlemmar förväntas bland annat kunna sätta sig in i tekniska lösningar på ingenjörsnivå, det faller på dem själva att efterforska gällande rätt, både nationell och internationell, för att skydda sina rättigheter. Samebyar bör få de resurser som krävs för det arbete de idag behöver utföra. De behöver administrativa resurser för att hantera ansökningar, tillstånd och samråd. De behöver ekonomiska medel att ta fram konsekvensanalyser för rennäringen i olika ärenden som påverkar markanvändningen och att knyta till sig expertis, bland annat juridiskt sådan, och inför större projekt behöver samebyarna inkluderas från början för att reda ut vilken typ av hjälp de behöver för att värna renskötseln.

Konsekvenserna som kan ses i dag är att samebymedlemmarna sliter ut sig och den psykiska och fysiska hälsan försämras.  Som renskötare finns exempelvis inga möjligheter till sjukskrivning eller att ta in en vikarie, och den stress som renskötare upplever på grund av de hot som renskötseln möter har stora konsekvenser på den psykiska hälsan. Det leder också till att mindre tid kan läggas på renskötseln, och i och med detta påverkas renskötselarbetet negativt.

Renarnas välmående är viktig för att upprätthålla den biologiska mångfalden. Hela 80 procent av världens biologiska mångfald finns på urfolks marker. Andra aspekter av rennäringens värde är att produkter som tas fram genom rennäringen, som kött och hantverk, är uppskattade. Renar och den samiska kulturen är ett viktigt dragplåster för turismen. Det är viktigt att renskötarna får sköta sitt arbete för att främja alla dessa aspekter. Den viktigaste aspekten är dock att rennäringen är en grundpelare i den samiska kulturen. Det är ett uttryck för en urfolkskultur och är en stark bärare av samisk identitet, av traditionell kunskap kring naturen och språket. Att detta bevaras är av största vikt. Det är en mänsklig rättighet att utöva sin kultur, och en rättighet som är särskild fastslagen för urfolk i internationell rätt. Detta är något som myndigheter, andra offentliga organ och företag, särskilt statligt ägda, ska vara väl medvetna om och även arbeta för att upprätthålla.

Oförståelsen och okunskapen om samer - samers historia, kultur och rättigheter, används som en ursäkt av företrädare för olika offentliga organ och företag. Det är som att det inte går för dessa personer att göra sitt jobb just gällande rennäringen och samiska rättigheter. Just kring detta är det omöjligt att ta reda på den fakta som behövs för att genomföra ett lyckat samråd, ett rimligt förslag på ett projekt eller alls ha en konstruktiv dialog. Har man inte kunskap om de rättigheter som följer av rennäringen, och de rättigheter samerna innehar som urfolk, så är det inte konstigt att man inte heller har kunskap om sina skyldigheter. Planerar man en aktivitet i ett område där renskötsel bedrivs – då har man ett ansvar att ha kunskap kring vilka regler som gäller.

Det är hög tid att myndigheter, offentliga organ och företag tar ansvar över att fylla sina egna kunskapsluckor. Det är hög tid att de tar ansvar för att skydda rennäringen för att genom detta hedra de internationella plikter Sverige har gentemot samerna som urfolk, skydda den biologiska mångfalden och den fjällvärld vi har idag, och respektera mänskliga rättigheter och värna om den samiska kulturen. Och det är hög tid att det tillskjuts resurser till de som vet bäst vad rennäringen behöver, nämligen renskötarna.

REBECKA FORSGREN

 

Sidan uppdaterad 2021-09-09