Moa Backe Åstot. Foto: Rebecca Lund

"Du talar inte. Det gör för ont"

Det finns ett språk som är svårare än grekiska. Ryktet säger så. Ett språk som du har hört hela ditt liv men som ändå har en så skrämmande grammatik. 

Ett språk som du förstår men aldrig använder. Ett språk som du vill kunna men ändå inte kan.

Du talar inte. Det gör för ont. Ont i hela kroppen gör det, språket skrapar upp sår i strupen, orden ligger djupt ner i magen och stannar helst där. Kanske har du testat. Kanske vet du vad som händer när du använder fel ändelse. Hur känslan kommer över dig som en våg. Kanske har du känt skammen och gett upp. Kanske har du sagt till andra att det inte är någon idé, för det här språket är det svåraste du vet. Kanske har du låtit det vara så.

Du talar inte. Det gör för ont. Eller är det tystnaden som gör ondast? Gör orden ont för att de behöver luft, för att de kvävs om du inte låter dem komma ut? En del av dig vill våga. En del av dig saknar sitt språk så hårt att bröstkorgen värker. Du vet inte vilken smärta som är värst: att tala eller inte tala. Det är bara att prata. Så säger de till dig. Jag vet att det inte är bara. Jag vet att det är mer än så. För den här texten handlar inte bara om dig – den handlar även om mig.

För mig handlar det om lulesamiskan. Modersmålet, iednegiella. Giella, det betyder både språk och röst. Jag hade till viss del språket men inte rösten. Orden låg där inne men de kom aldrig ut. Det finns något man kallar för språkspärr. Den är högst verklig när man drabbas; ett berg att bestiga. Ibland kändes det omöjligt att ta sig över. Ibland kändes det som om jag rasade ner gång på gång. Men jag fortsatte, även när det kändes svårt. Jag fortsätter att fortsätta, än i dag.

Jag talar nu. Tungan vänjer sig. De blir samma, språket och rösten. Men det handlar inte bara om att jag ska våga tala – det är mönster som ska brytas. Fler än ett. Jag började tala samiska med áhkko, min mormor. Så småningom med barnen på skolan där jag vikarierar. Med andra vuxna. Med en och annan bekant. Det innebär inte att jag numera talar samiska med alla som kan, trots att jag och áhkko talar samiska varje gång vi är på två. Det finns fler mönster att bryta.

Samtidigt är det viktigt att stanna upp och uppmärksamma hur långt man har kommit. Det är en pågående process. För några år sedan talade jag inte samiska alls. Inte med någon, inte ett ord. Nu händer det att jag talar språket med människor jag aldrig tidigare har träffat – människor som inte vet att jag inte alltid har kunnat. Det händer att jag och áhkko sitter i soffan och pratar i en timme. Det händer att världen inte går under även om jag säger fel. Jag kommer på mig själv med att tänka: Det här trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Ändå känns det på något vis självklart. Min áhkko känns mer som min áhkko när hon talar samiska. Och jag känner mig mer som mig själv.

 

MOA BACKE ÅSTOT

 

 

 

 

 

Sidan uppdaterad 2020-05-05