Artiklar
Krönikören Jenni Kay. Foto: Privat

"Vi gör det inte tillsammans Stefan Löfven!"

Coronasmittan gjorde mig rädd och jag gjorde ett val i början av pandemin, det vill säga att inte skicka mina barn som går i låg- och mellanstadiet till skolan i 3-4 veckor.

Vi är medborgare med olika ursprung, levnadssätt och behov. Några följer Corona-rekommendationerna strikt och andra lever som vanligt. Ovisshet, stress och rädsla men framförallt hopp är nog det alla känner, men många är riktigt trötta nu. Vad beror det på? Får vi tydliga direktiv, riktar sig verkligen nyheterna och informationen till alla?

Coronasmittan gjorde mig rädd och jag gjorde ett val i början av pandemin, det vill säga att inte skicka mina barn som går i låg- och mellanstadiet till skolan i 3-4 veckor. Jag visste att många andra romska familjer gjorde samma sak, och såg att många var självsäkra och visste vad de pratade om gällande sina beslut. Detta trots att myndigheterna sa att barn inte kan smittas! Ja, så gjorde även jag ett tag. Hur det har fungerat praktisk för varje familj, har varit olika men många har haft det stressigt. I dag ett år senare är det fortfarande många barn som inte gått tillbaka, istället har det ordnats med hemuppgifter, och jag vet faktiskt inte om de är i fas med läroplanen.

Jag upplever att nyhetssändningar, inslag och presskonferenser riktar sig till medelklassen i Sverige. Det är många påbud nu...Jobba hemifrån, åk helst inte kommunalt, gymnasieelever ska ha distansundervisning. Självklart tycker jag! Hur självklart är det egentligen där ute då? Hur många kan jobba hemifrån egentligen? Hur många måste vara på sina arbetsplatser som de har åkt kommunalt till? Ja, för råd till egen bil eller taxi finns inte! Jag har pratat med många föräldrar, många romer som inte bara har ett barn hemma, utan tre i gymnasieåldern. 

Barn som försöker plugga på distans och som ensamma måste vakna för sin skoldag, ha digital närvaro och studera. 

En vill ha arbetsro, en vill inte alls plugga utan hellre och gärna spela Playstation. Den tredje vill springa ut till kompisar, ett perfekt tillfälle eftersom ingen behöver gå till skolan. Syskonen tjafsar hemma, det är trångt, och många gånger blir det till och med slagsmål.

Föräldrarna då? Jag har träffat många, flera ensamstående som måste vara på sina arbetsplatser och nu måste prestera mer än någonsin för att behålla jobbet. De måste hålla avstånd för rädslan att bli smittade, vilket inte går i alla miljöer. Samtidigt måste de flera gånger dubbelchecka med barnen hemma. 

De messar och påminner barnen att de måste koppla upp sig till distansundervisningen. De påminner om läxor och uppgifter och ibland är det barnen som ringer och “stör” föräldern!  Det kan vara för att säga att de bråkar eller att de är hungriga, och frågar när hen kommer hem!  

Stressen påtar och paniken kryper närmare. Föräldern viskar bestämt till barnen i telefonen som sedan gömmer den snabbt i fickan för att inte bli påkommen av chefen eller kollegor. Det är kaos hemma!

Jag blev ganska provocerad när jag såg ett inslag på kvällsnyheterna om liknande “problematik” men i en “svensk familj”.

Första exteriör bilden visar en vit villa, reportaget görs inne i familjens hus, det ska handla om gymnasieeleven Albin. Bilderna visar ett luftigt och stort hus med många rum, där det även finns en katt som tassar förbi.

I intervjun berättar Albin att det börjar bli tråkigt att plugga på distans, då han blir distraherad av annat. “Annat” är inga syskon som stör och bråkar, ingen mamma som skickar oroliga sms från jobbet. Distraktionen är en akustisk gitarr som han sitter och plingar på. Själva reportaget avslutas med pappan som sitter i köket, där han stänger ned laptoppen och går in med mellanmål till Albin.

Båda situationerna vet jag kan vara tvärtom i dess sammanhang!  Det finns så många olika nyanser av problem, samtidigt som de stora skillnaderna i Sverige, är ett faktum.  Väljer ledarna och journalister att vinkla och belysa endast medelklassens Coronaläge?

Vem finns där? Vem belyser eller stödjer de familjer som inte kan jobba hemifrån? Vem hjälper de barn som inte är självgående i studier? De som trots smittorisk, måste utsätta sig för att träffa andra, vilket jag har märkt leder till psykisk ohälsa. 

I flera andra länder har skolor helt stängt ner och barn har förlorat mycket kunskap. Även om skolorna är öppna i Sverige, så har vi en kaotisk situation med en stor förlust för barnen. 

Kaoset och paniken över hur vi alla beter oss, de små duttande restriktionerna och rekommendationerna som många inte kan tyda eller läsa mellan raderna, för att förstå. Det är det jag ser presskonferenserna handlar om, en stat som vill att medborgarna själva, ska och måste förstå! Den stora frågan är, kan alla medborgare det?

Är våra ledare otydliga? Vad gömmer sig bakom bristfällig information? Nonchalans, säger någon!  Hur kan vi ha rekommendationer som inte verkar ta in eller vill förstå att människor dör, där ute!

Jag tror att svensken är mer följsam när det gäller lagar eller höga böter. Sverige har inte gått igenom större kriser med fattigdom och krig på många år.  

Vårt grannland Finland däremot, har gått igenom krig, kamp och sorger som jag tror ledarna och folket ärvt, därav det låga antalet döda och smittade. De gör det tillsammans!

Här i Sverige finns en mentalitet där man inte vill bli tillsagd i hur man ska leva, inte ens nu när vi är inne i en jätte kris. 

Romer har alltid varit bra på att läsa situationer och kunnat skydda sig för fara, En överlevnadsinstinkt tror jag! Vad säger vi om de som vågar agera? Nu har vi levt med Coronapandemin i över ett år, och kanske de romska föräldrarna hade rätt i att agera snabbt?  Ja, gällande att inte skicka barnen till skolan, när vi nu vet att alla kan smittas.

JENNI KAY

Sidan uppdaterad 2021-05-10