Artiklar

"Gråzoner är inte alls grå. De är det färgstarkaste som finns"

Har alltid känt mig som den felande länken. Tvärtemot och motvalls därför att jag vägrar att pressas in i en mall.

Ibland har jag längtat efter en mall att passa in i. Så fort jag tror att jag hittat den blir jag rastlös. Rastlös med diffus hemlängtan. Gester, mimiker, språkmelodier, doftminnen, smakupplevelser över en uppväxttid splittrad mellan länder och språk. Livet som kameleont med ett talspråk punkterat av inkilade ord på olika språk som ringlar in som salamandrar ur sprickor som uppstår där olika kulturer och språk krockar och växer ihop, snett och vint. Det har tagit mig ett halvt liv att faktiskt börja trivas med det lappade och lagade. ”There is a crack in everything…” som Leonard Cohen sa. Men inte har det varit lätt att se ljuset strömma in alltid. Luckor här och där att försöka fylla i. Jag improviserar.

Hemma i hemlösheten och rotlösheten. Där finns en viktig nyckel till min judiska identitet, en aspekt som appellerar till mig särskilt starkt och som jag även vill ge mina barn. Var jag än befinner mig i världen (nästan) kan jag vila i det sammanhang som en judisk identitet ger mig. Den är inte geografiskt bunden. Inte språkligt heller. Den tvingar mig inte in i en mall. Den är rent av motvalls precis som jag. Två judar och minst tre olika åsikter brukar man säga.

Jag bråkar med mig själv hela tiden. Argumenterar jag hittar jag snart egna motargument. Ifrågasätter mig själv och andra. Svarar på frågor med en ny fråga. Jag hade stormtrivts på en yeshiva. Nu övar jag istället dagligen diskussionsteknik med två tonåringar och en 8-åring med klart vassare retorisk förmåga. De snackar omkull mig och jag noterar förnöjd deras fallenhet för ironi och sylvassa one-liners. Likaså det obönhörliga ifrågasättandet… Svarslös tröstar jag mig med att 8-åringen blir säkert talmudlärd. Eller i alla fall advokat. Om hon nu inte ska bli doktor. Det vore tryggt och bra. Ett yrke som funkar överallt även om man måste flytta en dag.

Så pratar vi ofta hemma hos oss. Ingen självklarhet att vi ska passa in i den svenska mallen och språkmelodin för evigt. Vill du bli advokat? Nå välj då en inriktning som funkar internationellt. Glöm förvaltningsrätt. Folkrätt kanske. Tycker du brottmål verkar kul? Ok men då får du plugga på KI lediga stunder. Min man och jag brukar skämta om att när barnen når åldern för högre studier så bör vi flytta till Norrtull. Så kan de köra KTH, Handels och KI parallellt. Hängslen, livrem och läkarexamen. 8-åringen vill bli astronaut, 13-åringen siktar på reklambranschen och 17-åringen vill plugga konst i Florens. Motvalls som sagt. Med modersmjölken. Och de hinner ändra sig…

Gråzoner är inte alls grå. De är det färgstarkaste som finns. Det är där mellan motpolerna jag vill befinna mig, där är verkligheten och livet. Och mitt judiska jag. Som minoritet är man allt som oftast i gråzonen. I frihet i gränslandet omgärdad av frågetecken. I kontrast till den illusoriska trygghet som populister vill locka massorna med. Med förment enkla svar på tillvarons komplexitet. Där livet reduceras till slogans med utropstecken.

Vi har vårt hem här i Sverige. Men i perioder när mötena med omvärlden präglas lite mer än vanligt av fördomar och intolerans och vi som betraktas som avvikande ska rättas in i ledet och leva en villkorad tillvaro där vi får vara lite lagom pittoreska och exotiska (men för Guds skull assimilera er!… ) då önskar jag mina barn en verklighet långt härifrån. Överväger att byta ut den rena friska luften i närförort till Stockholm mot saltmättad luft från Medelhavet uppblandad med avgaser och sandmoln. Israel, vårt andra hem, där människor får gnissla och skava mot varandra, där konsensus är anatema för de flesta. Högljutt argumenterande och grälande främmande människor på gatan. Samma främmande människor som tröstar mitt barn som slår sig, snyter hennes näsa eller bär min väska på flygplatsen när jag har händerna fulla. Värme och gränslöshet uppblandad med en visshet att överlevnad och liv inte är självklart utan ska tas tillvara. En självklarhet i en delad identitet och kultur som bara får vara utan att förklaras eller döljas bakom vår ytterdörr för att det blir för skavigt och besvärligt att bära den med sig i det dagliga livet.

I det där huset där mina barn växer upp och äter kosher mat, firar judiska helger. Vandrar mellan olika judiska öar - hemmet, skolan, föreningsliv, synagoga. Resten av tiden är de kameleonter. Det väcker en längtan efter ett annat liv där barnet inte måste fundera ” ska jag säga att jag håller kosher eller att jag är vegetarian”. Vilken mall ska jag passa in i för dagen? I ett land och en värld som varken då eller nu till fullo förstått det som Rabbi Jonathan Sacks kallade ”the dignity of difference.” Jag längtar efter en plats där vår identitet inte jämt och ständigt måste kontrasteras med och anpassas till en osynlig norm. Det skaver i själen. Minoritetens predikament blir kameleontens.

Våra barns judiska skola har varit en fristad. Ett av flera sätt att leva med och utveckla en judisk identitet att bära med sig med självklarhet i en icke-judisk omgivning, hemmastadda i båda världar. Utanför denna fristad är barnen öppna och trygga med sin judiska identitet. De möter både öppen nyfikenhet och fördomar. Mallar som de förväntas träda in i eller passa in i.

Att hantera trycket från det omgivande samhället sker hela tiden. Oftast omedvetet och självklart. Men ibland utkrävs ett judiskt barn förklaringar, ska stå till svars utifrån omgivningens uppfattningar och projektioner på judiskheten. Det är mycket begärt i en ålder när det där med identiteten är långt ifrån självklart. Under konstruktion.  Tryggheten och självklarheten från gemenskapen som kollektivet kan ge blir då ovärderligt. Att ha varit en judisk elev bland många judiska elever, omgiven av ”judegrejer” som minstingen chosefritt uttryckte det en gång.  

Där barnen får bejaka alla delar av sin identitet. Att få äga sin egen självuppfattning och rötter, att få växa i den riktning man själv väljer, förutsätter att veta vad man har att välja på och en grund att omfamna, omformulera eller lämna efter eget val. Men utan att kastas som ett gungfly mellan andras förväntningar. Inte mallas av andras behov att malla för att förstå det avvikande.

Frihet är en grund att stå på. Att ta sats ifrån i vissheten om att kunna återvända. Om du vill.

Charlotte Manderman

Sidan uppdaterad 2023-10-27